Aftonbladet – 21 februari 1863, sida 2

MMMM sam celler flitig; men så småningom visade hon mera intresse för undervispingen, och ehuru Gurli aldrig kunde få namn af ati vara särdeles hågad för inhemtandet af kun skaper, hade hon likväl upphört att vara lat. Emot styffadern var hon lydigare än förr. Detta föll sig icke heller särdeles hårdt, emedan han uldrig gjorde nägra förbud eller satte några gränser för hennes görande och låtande. Han öfverlemuade henne helt och bållet åt sig sjelf. Sällan tilltalade, aldiig bannade hun henne. Beröringen dem emellan inskräckte sig allenast i utbyte al h.lsoincar, som å hans sida utgjordes endast af en böjning på hufvudet. jön eller annan gång då han for bort eller företog någon längre promenad, hände det att han kunde säga: Gurli, gå upp till mamma medan jag är frånvarande? ; men detta var också det enda muntliga meddelandet dem emeilan. Magister Blom var således den som egentligen ekulle hålla någon kontroll på Gurlis handlingar; men denna sträckte sig nöstan uteslutande till hvsd som passerade under lektionsiimmarne, deremellan var Gurli icke under hans ögon, utan fick växa upp, ölverlemnad åt si sjelf. Må man icke tro att Gurli efter sin återkomst till hemmet var omvänd och förbättred. Nej, med lynnen, sådana som hennes, fordrades en sorgtällig vård och vaksamhet, för alt de skulle kunna kufvas och besegras. Denna moraliska vård saknade hon, eom större delen af dagen lefde skild från sin mor. Vi måste äfven med ledsnad erkänna att de lärdomar hon under sina korta besök ho3 mo ren inhemtade glömdes då hon var utom hennes dörr: Gurlis liliga sinne och sjelfrådiga korakt r gjorde att hon lyssnadle endast till rösterna i sitt eget inre.