Aftonbladet – 20 februari 1863, sida 7

pbehag uti hos henne. Det första intryck af honom är derföre alldeles öfverväldiga de, hon blifver ett intet inför honom. Hc tillhörer honom derföre icke i den menin hvari Elvira tillhör Don Juan, ty detta : I dock uttrycket för ett sjelfständigt beståend jinför honom, men hon försvinner alldeles i honom; hon bryter heller icke med himle i för att tillhöra honom, ty deri skulle ligga e berättigande inför honom. Omärkligt, uts den mest aflägsna reflexion, blifver han henn allt. Men liksom hon sålunda från begyr uvelsen är intet, så blifver hon, om jag s får säga, mindre och mindre, ju mera ho förvissar sig om hans nästan gudomliga ö vermakt, hon är intet och är tillika blo till genom honom. Geethe har någonstäde sagt om Hamlet, att hans själ var i förhålland till hans kropp en ekkärna planteradien blom kruka, som derföre slutar med att spräng det bräckliga kärlet, och detta gäller äfve om Margarethas kärlek. Faust är henn mycket för stor och hennes kärlek måste slut med att söndersplittra hennes själ. Ögor blicket härför kan heller icke länge uteblilva ty Faust känner väl att hon icke kan fö! blifva i denna omedelbarhet; han förer henn nu icke upp i andens högre regioner, ty de är ju dem han sjelf flyr, han åtrår henn sinligt — och öfvergifver henne. Faust har alltså öfvergifvit Margaretha Hennes förlust är så gräslig att till och me omgifningen ett ögonblick för den skull glöm mer hvad den eljest plägar hafva så svål för alt glömma — att hon är vanärad. Ho hvilar i en total vanmakt. i hvilken hon ick ens förmår att tänka sig sin förlust: sjelfy kraften att föreställa sig ein olycka är henn beröfvad. Om detta tillstånd kunde tort fara, så skulle den reflekterade sorgen omöj ligt kunna inträda. Men omgifningens trö stegrunder bringa henne småningom till si; sjelf, de gifva hennes tanke ett stöd, hvari genom den åter kommer i rörelse; men så snart den åter kommit i rörelse, visar de sig lätt att hon ej är i stånd att fasthåll: en enda af dess betraktelser. Hon höre derpå som om det icke vore henne det gällde och intet ord derat hejdar eller påskynda oron i hennes tankegång. Problemet är fö henne detsamma som för Elvira, att tänkt alt Faust var en bedragare, men det är änm vanskligare, emedan intrycket af Faust ver kat ännu djupare på henne. Han var ickt blott en bedragare, utan han var ju också en hycklare. Hon har icke gifvit något bor för hans skull, men hon har honom att tacka lör allt, och detta allt eger hon till en vis: grad ännu, med den skilnaden blott att de nu visar sig som ett bedrägeri. Men är d: det han sagt mindre sannt, derföre att har icke sjelf har trott derpå? Ingalunda och ikväl är det så för henne, ty genom honom rodde hon derpå. Det kunde tyckas som om reflexionen med större svårighet borde hafva kommit i rö. relse hos Margaretha. Den känslan att hon var alls intet borde ju hafva hejdat den. Men häri ligger åter en oerhörd dialektisk elasticitet. Om hon kunde fasthälla den tanken att han i strängaste mening var alls inet, få vore refic on utesluten, så hade non heller icke blifvit bedragen, ty då man intet, så finnes intet förnållande till, och ler intet förhållande fiones till, der kan det eller icke bli fråga om ett bedrägeri. Så ill vida är hon i ro. Emellertid låter icke lenna tanke sig fasthållas, utan slår ögonolickligen öf n motsats. Det, att hon niet var, t uttrycket för att alla kärekens ändliga differenser äro negerade, och ir just derföre uttrycket för hennes kärleks bsoluta giltighet, hvari då hennes absoluta yerätligelse åter ligger. Hans beteende är lå icke blott ett bedrägeri, utan ett absout bedrägeri, derför att hennes kärlek var sbsolut. Och häri kan hon heller icke hvila, y då ban har varit benne allt, skall bon cke vara i stård att fasthålla denna tanke innat än genom honom; men tänka den geom herom kan hon ju icke, då han var en bedragare. I det nu ompgifningen bestän igt blilver henne mer och mer fremmande, ;egynner den inre själsterksamheten. Hon war icke allenact älskat Fuust af hela sin jäl, men han var hennes lifskrafi, genom sonom blef hon till. Detta gör att hennes il blifver visserligen icke mindre rörlig i tämningar än en Elviras, ten dock minrig i hvarje särskild stämning. Hon jå väg mt få en grundstämn ng och den kilda stämningen är som en bubla, hvilen stiger upp ur djupet, hvilken icke har raft att hälla sig qvar, icke heller utträns ef en ny bubla, men upplösas i den ullnänpn slänmingenr att hon är intet. Denna svundstämning är åter ett tillstånd som kän es, som icke tager sig uttryck i något särkildt utbrowt, den är outsäglig och det förk den särekilda stämningen gör att Iyfia ten upp, alt rebba den är fålängt. Den toola slämningen kliinger derföre beständigt ned i den sörekilda stämningen, den bildar åsom vanmakt och mattighet en resonnans ör den. Den särskilda stämningen tager sig utryck, men lindrar icke, bereder ingen lättd, gen är en falsk suck, som gäckar, icke n äkta ver I suck, som styrker och gagwar. Den särskilda stämningen är heller icke ulltonig clicr energisk, dertill är dess ut ryck altför beklämdt. Kan jag glömma honom? Kan väl bäcKYRA DET PRV gen af husfolket tillträde till Falkenetern. Jtlo, hans gamla uppassare, hade fått afked och befallning ett lemna Birgersborg. Tjenstfolket undrade och för ndrade sig, n vtt finna någon annan förklaring sningen alt kepte