Aftonbladet – 20 februari 1863, sida 7

Jena huru länge han än fortfar att rinna glömma källan, glömma sitt ursprung, lösrifva sig derifrån? Så skulle han ju uppfhöra att rinna? Kan pilen, huru snabbt i han än flyger, glömma bågsträngen? Så skulle han ju stanna i sin fart! Kan regndroppen, huru länge han än faller, glömma himlen, ihvarifrån han föll? Så skulle han ju upplö; sas! Kan jag blifva en annan, kan jag föi das om igen af min moder, som icke är min ; moder? Kan jag glömma honom? Så skul!e jag ju upphöra att vara till! cKan jag minnas honom? Kan min erinring kalla honom fram, nu då han är försvunnen, jag som sjelf blott är min erinring om honom? Denna bleka, dimmiga bild, är det den Faust jag tillbad? Jag minnes hans ord, men jag eger icke harpan i hans stämma. Jag påminner mig hans tal, men mitt bröst är för svagt för att fylla ut dem! Betydelselöst ljuda de för döfva öron ! Faust, o Faust! Vänd tillbaka , mätta den hungriga, kläd den nakna, vederqvick den försmäktande, besök den ensamma! Väbvet jag att min kärlek icke hade någon betydelse för dig, men det begärde jag iu icke heller. Min kärlek lade sig ödmjukt vid dina fötter, min suck var en bön, mina kyssar ett tackoffer, min omfamning en tillbedjan. Vill du derföre öfvergifva mig? Visste du då icke det förut? Eller är icke det ett skäl för att älska mig, detta att jag behöfver dig, att min själ förtvinar bort, d du icke är hos mig? Gud i himlen tillgif mig du, att jag har älskat en menniska högre än dig, och likväl gör jag det ännu. Jag vet ju att det är en ny synd, att jag talar så till dig. Du eviga kärlek! O lät din barmhertighet uppehålla mig, stöt mig icke ifrån dig, gif mig honom tillbaka, böj hans hjerta åter till mig, förbarma dig öfver mig, förbarmande, derför att jag beder sålunda! Kan jag då förbanna honom? Hvad är jag att jag så skulle fördrista m:g? Kan väl lerkärlet sätta sig upp emot krukomakaren? Hvad var jag? Intet! ett ler i hans hand, ett refben, hvaraf han skapade mig. Hvad var jag? En obetydlig planta och han böjde sig ned till mig, han uppammade mig, han var mig allt, min Gud, min tankes upphof, min själs spis. Kan jag sörja? Nej, nej. Sorgen rufvar som ett nattligt töcken ötver min själ. O vänd tillbaka, jag vill afstå dig, aldrig fordra att tillhöra dig, sitt blott hos mig, se på mig att jag kan hämta styrka till att sucka, tala till mig, tala om dig sjelf, som om du vore en fremmande, jag vill glömma att det är du, tala blott så att tårarna mäkta bryta fram. Är jag då alls intet, icke ensistånd att gråta utan genom honom ?? Hvar skall jag finna frid och hvila? Tankarna stå pp i min själ, den ena reser sig emot den andra, den ena förvirrar den andra. Då du var hos mig, då lydde de din vink, då lekte jag med dem som ett barn, jag flätade kransar af dem och satte dem på ditt hufvud, jag lät dem fladåra likt mina lockar upplösta för vinden. Nu slingra de g förskräckande omkring mig, likt ormar eno de sig om min qvalda själ och krama den. Och jag är mor! Ett lefvande väsen fordrar näring af mig. Kan då den hungriga mitta den hungriga, kan den försmäktande läska den törstande? Skalljag då blifva mörderska? O Faust, vänd tillbaka, fräls barnet i moderlifvet, om du också ej vill frälsa modren I Sålunda röres hon — icke af stämning men i stämning. Den särskilda stämningen har dock ingen lindring för henne, emeden den upplöser sig i den totala stämningen, som kon icke kan lyfta. Ja, vore Faust henne fränryckt så skull: Margsretha icke söka något lugn; hennes lott vore likafullt vfondsvärd i hennes ögon -— men nu är hon u bedragen. Hon saknar det som kunde allas sorgens situation, ty ensam förmår won icke att sörja. Ja, kunde hon som den stackars Florine i sagan finna en ekogrotta, rån hvilken hon visste att hvarje suck, hvarje klagan blefve hörda af den älskade, så skulle hon icke blott som Florine tillbringa tre nätter der, utan hon skulle förblifva der nätter och dagar. Men i Fausts vaiats finnes ingen ekogrotta och han har ntet öra i hennes hjerta. me———— ST (Insändt.)