med mildhetutan med en genomgående s het, gjorde det onda derigenom endast värre, och då bon anbefallde Gurli att vända sinn tankar och sitt hjerta till Gud, tyckte Gurli tt hon icke kunde älska den Gud som Åtit ott man skilt henne från modren. Då fra D— förkla ivlek till modren för en synd, emedun agn hindrade henne stt älska Gud öfver allt, 1 r obenägnare att låta trösta och ehuru hon, af fruktan att eljest ej få komma hem tili julen, förböll sig stilla, fö sjönk hon likväl i en så djup nedsl genhet att den bort ha uppväekt fostrarinnrns oro; men fru D-— var ej af dem som lät lidanden inverka på sig. Hoa sökte ej på r sält göra skilsmessan frå: hemmet mindre bitter för det barn som blinit henne enförtrodt, utan tvärtom. Sådan var Gurlis sinnesstämnirg då fru D — sade henne att hon icke skule erhålla något bref från sin mor förr ön Gurlis sinne blifvit omvändt och böjdt. Vid denna helening från modren kände Gurli sig så öfvergifven att bon bara ville dö. De vida utbrotten af hennzs smärta ådrogo henne pu en verkligt hård behandlivg. Förgäfves skref Gurli och bönföll hos modren att få endasttvå rader af hennes hand, lika förgäfves skref hon till Walter, till tant Catharina, ja till och med til Alon — intet svar. Ju!en nalkades, och med bäfvan väntade Gurli att få höra nigot från Birgersborg. En afton, då hennes oro rått sin högsta höjd, yttrade hon till en af sina kamrater, då de skuile på till hvila, att om hon ej finge komma hem tull! helgen, så sullehon kasta sig i ån. Gurlis då verfulla hierta förmådde henne att för försia gången kläda sina bekymmer i ord. Kamraten hade svarat att Gur!i icke borde tänka och tala så, för det vore allt sananlikt att hon icke fick komma hem. Hon, urlis förtrogna, hade hört fra D— säga till en af lärarinnorca att bon ämnade sätta ännu