Aftonbladet – 20 februari 1863, sida 2

divider, för bvilka näsdaken ännu i dag r något okändt eller öfverflödigt. Med amma skäl skulle man kunna framställa om en allmän sats, att konsten att äta med knif och gaffel? betecknar en högre rad på civilisationens skala och att det pecielt bakom gaffeln ligger en verld aflater barbari. Äfven detta visar sig dock vid värmare undersökning vara ylterst vilkoiligt, ch vi skola söka ådagalägga, att man med intagande af en sådan sats som regel skulle komma till slntsatser, egnade att slå enhvar ned förbluffelse och för öfrigt i historiskt ifseende fullkomligt ohållbara. Hela den klassiska forntiden visste icke tf gaffelns bruk. Vi känna alla af Homerus let gamla neiva skicket, hurusom män efer måltiden, liksom före den, doppade fingarne i en af husets tjenare framburen skål ned vatten eller höll dena under den klara strålen från en vattenkanna, som mer eller mindre smakfullt hälldes ut öfver dem af len uppvaktande Ganymeden: sEn utaf svennerna bragte nu främlingen vatteii till handtvätt, Kannan dertill var en gyllene, praktfull, med fat utaf silfver. (Odyss. 41: 136.) Denna sed, praktisk i sig sjelf, fortsattes under otaliga århundraden. såväl i Grekland som i Rom (att icke tala om ett långt yngre tidehvarf). Mältiderna tilltoro efterhand i lyx och torde, i fråga om dyrbara antött: ningar, hafva hos romarne nått en höjd, dit den moderna gastronomien alärig ens bunnit fullt efter, men sättet att bandtera dessa kräsliga rätter förblef oförändradt det ursprungliga homeriska, man hjelpte sig med sina tio fingrar och man kände icke behofvet af några särskilda instrumetiter der: till. Gaffelus urbild: tjugan, treudden, var tillräckligt känd, till och med redan på Homeri tid, och användes till mångahanda ändamål; förrän spettet var uppfunret och äfven samtida dermed begagnade man en treudd till att hålla köttstycket öfver elden och sålunda steka det; men oaktadt uppfinningen af den mindre, för bordets särskilda brak passande goffeln sålunda låg mycket nära till bands, blef den dock aldrig gjord. Det var sparare en simpel upptäckt det här kom an på än en egentlig uppfinniag; men gaffeins Columbus lät beständigt vänta på sig. Under allt detta gick deck den antika bildningen och förfiningen framåt med jätltesteg i hundra olika riktningar, och vi finna sålunda redan på denna punkt hur litet den åsigt håller streck, enligt hvilken ndet med knif och gaftel skulle vara eh ofelbar värdemä are för en viss tids kultur och humanism. Men det är alldeles icke vår mening alt stanna. vid denna forntid, vi hafva tvärtom här endast omnämnt den i parentes. Efter greker och romare kom medeltiden med riddarteväsen, orglifj mycken kristendom och mycken romantik. Det är nu ganska visst, alt denna tid icke precist, histöriskt betraktad, var sådan som den af ea hop poeter blifvit skildra, med idel musicerande trubadurer och galanta kavaljerer, den var i mnga full icke blott ännu skälisen vild, uton till och med vildare än aniiken sjelf, men der gick emellertid nästan parallellt med dessa utbrott af råhet och grofhet åtminstone en lendens till en helt cy odling, och det gafs tid efter annan från visea håll åtminstone ett godt exempel till gedernas raffinering. De provengalska hofven voro en skola för smak och ?verld?, åtskilliga italienska furstehus voro det likaså litet sednare i tiden, ett slags politur i var nor, en viss yttre bi dning, vågot af lefnadsvetu? ock?comme il faut, till och med af etikett, spred sig efterhond derifrån till andra länder på samma gång som kärleksvisorna och toilettens vexlande moder; man började äfven här i Norden löra sig att med behörig artighet hjelpa en dam upp i stigbygeln och att tråda en dans? efter konstens reglor. Nävöl, dessa chermenota riddare, de begagnade då väl icke vid bordet sina fem, likasom den hedniske frossarea Lucuilus, och, min Gud! dessa superfina damer....? Ve oss! et är bär de stora förvåniogarne skola begynna, och det är här det blir vår tunga pligt, som ett slags histor eskrilvare, att skingra illusioner, hvilka hittills togo sig å bra ut, att det nästan är synd om dem. Hela denna förljusande riddaretid, mina damer och herrar, — saknade gaffela. Alla dessa ofvanomförmälda riddare och riddarinnor älskade rådjursstek, äfven rapphöns och vilda änder, de satte icke mindre värde på foreller och kerp, de hade allt detta till hvardagslag på sitt bord, men de åto dessa läckerheter så litet 7å la ourchette?, att de tvärtom åto dem -— ?aux cing doigts?. Vi i skola bär icke tala om att der t. ex. vid Carl den Storea kejsarhof icke fanns gaffel till, man kan Juget gå många århundraden uppåt emot den nyare tiden och göra precist densamma erfarenhet. Vi bedja vårt fädernesiands författare (och författarinnor) i den Shistoriskt-romantiska arten no a akta sig vit icke — hvad som oförhappandes kunde ske — beskrifva en bordscen i en medeltidsborg till exempel eå här: tJarlen emottag denna tidniog just vid middagstaffeln; gästabudsgrsen med förgylda framfötter och ett stekt äpple i munnen stod midt framför honom nå bordet; med vredgad hug steg den gamle jarien upp, stötte med kraft sin oalffel i djurets rygg ochutbröt: Gifve Gud nit detta vore den trolöse Thorsten (eller Birger, eller Ko!, eller Måns) och att denna ol, som I här alle skåda, vore mitt goda d! Men innan nästa jul kan slikt ske, hvad få i dag vänta sig, eto. ete.4 Dyrberaste författare (och författarinnor) i den hisioriska romanen, veten att ingen svensk jarl har haft gaffel i sin hand! — bords. j knit, må göral Men ingen af de stora utländska baronerna, om hvilka medelidens krönikor med stolihet tala, har heller be: fatt it Xr darmed och det är tvvärr af.