Aftonbladet – 19 februari 1863, sida 2

app vid Mindre teatern och 1 truktibutiken Södra teaterns vestibul. Reformfesterna i Göteborg. För dessa festligheter, hvilka som bekant förgår försiggingo,lemnar Göteborgsposten gårdagens nummer följande redogörelse: Den å birsen anordnade middagen bivistades af inemot 200 personer. Man satte sig till bords klockan en qvart efter 5 e. m. biter måltidens slut föreslogs af generalmajor Lovn en skäl för konungen, hvilken jömdes under fanfarer, hurrarop och salut af på Gustaf Adolfs torg placerade kanoner. Skålen beledsagades af följande sång till konungen, utförd af vid middagen närvarande sångamatörer : När Du tog Carlarnes spira i handen Och till Ditt kungsarf vår fädernejord, Blef det en tystnad i Nordmannalanden, Lyddes enhvar på Ditt Konunga ord. Och när Du svor att med Lagen oss trygga, Gick det till Gud ifrån folket en bön: Gif Honom kraft att sitt löfte ej vrygga! Vi skola ge Ionom. kär!ekens lön. Carlarnes Attling till namn och till sinne! Kungligt Du hållit Din Konunga-ed. Helig du gömmer den uti Ditt minne Som du den lade på altaret ned, Trygghetens frid bor i slott och i hydda, Hägnad med k aft af din manliga hand; Höga och låga Du lika ses skydda, Brytande fördomars rostade hand. Ej blott på dem, hvilka närmast kring tronen Prydas af hjelm och tiarer, Du såg; Blickea flög läng e — till folket, nationen, Sökte och fann hvad på djupet der låg. Qväfd, lik en brand, sig en oro der rörde, Du åt dess stämma gaf form och gestalt! Fridens och frihetens talan Du förde, Och med Ditt namn du beseglade ailt. Konung! Hör jublet från Vester till Öster, Ned ifrån Bälten till ishöfdadt fjäll! Lyss till Ditt fslk, som med tacksamma röster Sjunger Din lofsång i lyckliga tjäll! Skönt är att bära en konungakrona; Stort är att vara, som Du, henne värd, Söndrade sinnen med oväld försona, fl Värna det Rätta med Sanningens svärd. Af justitieborgmästare P. Ekman föreslogs derefter en skål för drottningen, hvilken jemväl tömdes under hurrarop och sulut, och hvarefter afsjöngs följande sång till drottningen : Väl restes Din tron ibland isar och snö, Men kring henne hjertan dock brinna; Och fast våra blommor snart vissna och dö, Dock kärlekens lefva, Furstinna ! Af dessa vi binda en doftande krans — En skönare krona på jorden ej fanns — Och den kring Din tinning vi fästa. Med jublet, som skallar kring Svithiods tron För Kungen på dånande vingar, Sig blandar en ljuflig en smekande ton, Lik ljudet af harpan som klingar. Den stämman, o Drottning! är kärlekens tolk Till Dig från ett trofast, ett iälskande folk, Som gömmer Din bild i sitt hjerta. De öfriga vid middagen utbragta skålar voro för: det öfriga kongl. huset, af brukspatron J. Dickson; det kongl. representationsförslaget, af hr CO. FE. Waern; konungens rådgifvare, af hr 5. A. Hedlund; landshöfding OJ. Fåhreeus, at dr Oh. Dickson; samt för Qvinnan, af mag. J. Wallin. Efter skålen för representationsförslaget upplästes af hr Lor. Lundgren följande verser, författade (äfvensom de för D. M.) af mag. J. Björklund: Skål broder! Jag min famn dig bjuder, Jag räcker dig min varma hand Vid glädjens segersäng, som ljuder Rundt kring ett älskadt fosterland. Se, Hoppets klara morgon bräcker, Och ger sitt ljus åt dal och fjäll! Till Hf ett domnadt folk den väcker I höga salar, låga tjäll. Fram utur evigh etens schakter I ständig vexling Tiden går, Det Nya vill ha nya Makter — Föråldradt blir hvad sila står. Men — rör med vördnad vid det gamla! Bryt ej dess byggnad ned med hån! 1 mörker skulle än vi famla, Om vi ej lystes derifrån. Det funnits tid då Sverges Ständer Med fog sig nämnde Sverges Folk; Då Andens makt och Styrkans händer Dem gjorde till dess sanna tolk, Men folket är ej mer detsamma, — Dess Stam växt ut i nya skott, Som kallats fram af Ljusets flamma, Och af dess värme näring fätt. Och denna stam — den yngre Sonen Af Sverges gamla, ädla ätt — Den friska kärnan i Nationen Ren länge kräft sitt arf sin rätt. Han länge burit dagens tunga I vettets tjenst, på mödans stig; Men stolt man vägrade den unga Att få sitt ord som man för sig. Så kom ett mörker öfver landet, — Dess skugga på vår endrägt föll, Och slappadt var föreningsbandet, Som samfundskroppen sammanhöll. Ty rubbad i dess djup var grunden, Som Sverges sanna lycka bar, Och folkets röst var tyst, och bunden Dess kraft i multna fjättrar var. Vår kung det såg. Haus hjerta sade Hvad han sitt rike skyldig var. Han gaf det bästa som kan hade: Hans kungabref på bärtt e dar — En rättvisans och fridens gåfva, Ett testamente af hans hand, Hvars gyldne kungaord oss lofva Välsignelse för stad och land. Må vår välsignelse vi gifva Åt folk-kär kung och åt hans män, Som icke ville sönderrifva, Men läka stutens sår igen. Må vi det ausvar djupt betänka, Som denna gåfva på oss lagt! Må Gud sin kraft åt folket skänka, Att det med ära bär sin makt!