Aftonbladet – 14 februari 1863, sida 2

gade hvad hennes bref till modren innehöll. Jag sände min skrifvelse med spanmälsforan, som pick in till — ås, och fick med densamma äfven det svaret, att hon endast talat om pensionen och alla voro snälla emot henne. Jag misstänkte nu att hennes nåds? syartrockade frände haft något satans sireck för sig, sedan han i fyra år på ett så fromt och kristligt sätt vetat att spinna sina intriger. Trådarne i dem hade hitivtills varit så fina, att det icke en euda gång lyckats få ett bevisande tag i någon af dem, ehuru ihärdigt jag vaktat och spioncrat. Gurlis förklaring hade hkväl föstat min misstanka vid post väskan, — Nästa post, som kom itrån henne, tog kaptenen i min närvaro brefvet ut ur väskan. Som ingen ennan än han och postmästaren hade nyckeln till den, kunde ej gerna någon undansnillning ot rum, och likväl var jag förvissad derom.? Här efbröts Walter af nögon, som med häftighet låste upp dörren; ett hufvud stacks in och Falkensterns betjent yttrade brådskande: Kaptenen vill genast tala med herr Wealter och tru Örner.? Kallelsen hörssmmades. På tant Catbarina och Waltcr kommo in i det ytire af Falkensterns rum funno de dörren till det iore tillsluten. Han kom likväl; genast emot dem, men med ett så förstördt utseende alt han nästan skrämde dem. Vrid igen låset?, befallde ben och vin-: kade åt tant Catharina att koruma in, i Hvad är nu på färde, tänkte Walter. i) det han stängde dörren till förstugan och! töljde efter in. i På softan låg en flicka, hvars kläder vo:o höljda af snö, och lutad öfver henne stod I Fa!kenstern, gnidande barnets tinningar och : handleder. Vid företa ögonkastet på hennes lockiga hufvud utropade Walter och tant Catharina på samma gång: Gurli! Gud fader, hvad vill detta räga, är hon död? i Jag vet ej, svarade Falkenstern kort,