Aftonbladet – 14 februari 1863, sida 2

flar bara ur skägget. När man är så svart i syna som han, bör man akta sig för att bära sig åt som en apa, för då kon ingen kri ten menniska tro att ban är något annat än ett sådant der oläckt djur. Svara nu, hvarför blåste han ut mitt ljus?4 Jag var ridd att svartrocken helt oförmodadt skulle öppna dörren och få sigte på mig: Det har just nu ändtligen lyckats mig alt spela honom ett streck, något jag ifyra långa år väntat på. Jag hoppas att det skall rendera bonom att blifva körd på poriten. Walter I eledsagade dessa ord med enuttrycksfull rörelse at foten, och fortfor: tOm hin häle ön eände ut hela sitt anhang, skulle det ändå icke Jyckas honom att öfverlista Walter Yactes. Jag liknar mera katten än apan. jag blundar, stryker mig vänligt emot alla och sofver med halföppna ögon, till dess jag med säkerhet kan kasta mig öfver mitt rof. Nu, nu ändiligen bar jag den uslingen i mina klor, och icke skall jeg lemna honom en enda hel bit qvar på haas fromhetshud. Walter svängde sig på klacken flera gånger och gnuggade händerna. sÄr det om Grörlund han talar?4 sporde tant Catharina och tog sig en pris enus. — Jo, så är dett. Walter drog en stol helt nära tont Catharina och fortfor: tJag skall i förtroende omtala ett och annat för tant Jatharina om vi har tid att dröja qvar här. Bara han talar fort och utan alla omsvep.? ?Jug skall försöka, och derföre hoppar jag öfver den anledning jag hade, då lörsta brefvet med posten från Gurli ankom, att tro det Grönlund hade kunskap om dess in nehåll. Nog af, jag smög mig efter kaje tenen, då ban gick upp till sin fru, för att upplärga hvad som sades, och blef såiunda åhörare af bela uppträdet. Ait Gurli, elter löftet till mig at aldrig skrifva annat till sin mor än hennes styffar kunde läsa, ändå skulle göra det, föreföll mig obegripligt. Jag skref ockeå genast till henne och fri!