Aftonbladet – 13 februari 1863, sida 2

mod och en undergiivenbet som liknade dödens stillhet. Då Anna blifvit så å:erställd hon kunde blifva och ånyo läg på soffan i salongen, hade Falkenstern på kuä bedt henne om tillgift för utbrottet af sin hältighet och det lidande detta kostat henne. Hon svarade honom med kall vänlighet, utan att något kärleksfulli leende såsom förr uppslarnade hennes drog. Om Falkenstern ej tilltalads henne kunde hon hela timman ligga tyst och blicka rakt fram med en så bkgiltig min, att det såg ut som om allt jutresso för den yttre veriden försvuanit. Sökte Falkenstern inleda ett samtal, inskränktp sig den del Aana tog deruti till enstaka ord; vilfe bon iohemta begnes tanka om något som skulle göras, hyste hon ej någon såden, och nämiede han Gurli, teg Anna envist. Så soart Anna kunde föra pennan, skref hon ett lånat alivarigt bref till Gurli; men afskickade det utan att ens göra min af att visa det lör mannen. Ted Gurlis svar hand!ade hon iikväl ennoriunda. Bä fort hon brutit dotirens bref, och inaan hon kastat ögat derpd, räckte hon det år Falkensiero att läsa, och Get oaktadt bref voro skritna så att de ovilkorligen mäste uppaeta bonom emot Gurli. Fiickan talade om stylladren med en bitterhet, som Azcna ej kunde fatta, e:nedan hon i hvart også ett or sina svar till Gurli icke alenast lörebrådde, utan förbjöd henne detta språk. ot Falkenstera kände snart eft hvad ban egt al Annas lillpifvenhet nu var borta, och att h on endast ar pligiköosia fördrog Banom, Han var likväl icke den som med tålamod. kuade bära något dylikt, och efter en liten tid8 förlopp hade han glömt sitt uppförande