Aftonbladet – 13 februari 1863, sida 1

STOCEHOT-.M dcn 19 Febr. Bref från Paris, (Från Aftonbladets korrespondent.) Den 5 Febr. innehåll: Utdelningen af hedarsbelöninzar åt franska exponenter på verldsutställningen — Kejsar Napoleons tal. — Senatens adress. — Intoleransen i Sverge, — Prins Napaleon ecotra kejsaren. — Skandoaviska kafeerna: Cae de Danmark, Cafe d la Regence och Caf de Suede, — Skandinavernas diskussion om bildandet af ett nordiskt bibliotek i Paris. — Kejserlig representant vid sammankomsten. — Socidt6 des Savantes om Wibergska räknemaskiaen. — Dess upa visning i LInstitot de France. Den märkligaste tilldragelsen här på platsen under sistlörflutna vecka var väl den högtidlighet, vid hvilken kejsar Napoleon utdelade hedersbelöningar åt de mest framstående franska utställare vid sista verldsexpositionen i London. Den innebar en vacker hyllning åt förtjensten, en välberäknad uppmuntran åt de industriella sträfvandena och var derigenom något mera än flertalet af de här vanliga festligheteraa, som ofta tyckas anlagda endast och allenast på att skaffa parisarne en glad fridag. Sin egentliga märklighet hade dock högtidligheten genom det af kejsaren för tillfället hållna talet. Redan länge har man varit van ett anse hvarje ord från det hållet som ett orakelspråk ; och det finnes i närvarande stund ingen offentlig elier enskild man, hvars ord med en så blixtlik hastighet spridas, med en så otålig begärlighet inhemtas och med en så stor skarps nnighet kommenteras som kejsar Napoleons. Med en feberaktig ifver kaster sig pressen öfver dem, vänder ut och in på dem, gnuggar och tuggar dem för all få ut så mycket som möjligt och slutar ofta med en liten missbelåtenhet öfver att der icke var mer att taga; ty Napoleon förstår så som ingen annan att säga precist hvad han vill säga, hvarken mör eller mindre, och man kan ej neka sin beundran åt denna kejserlica sul, fluien ur en penna, flitigt formered under så många, bjert omvexlande !efoadsförhållanden. Det tal, scm kejsaren vid ifrågavarande tilifälle höll, har i allmänhet inom både engelska och franska pressen tillvuunit sig stort bifall för sitt frisinnade innehåll, och man beklagar blott att kejsar Napoleon är den ende man i Frankrike som kan våga yttra sg så fritt han behagar. En tidni som sagt alldeles detsa ma, skulie såke undgått en varniog?. Det var emeilertid föga smickrande för fransmännen ett höra deras kejsures uppskattning af den engelska friheten såsom en grund (till stor industriel förkofran, men på samma gång hans öfvertygelse att fransmännen ännu ej äro mogna för en sådan frihet, ej kunna bära den, ej kunna handskas med frihetens fockla uten utt sätta hela huset i brand. Man gjorde naturligtvis bär och der sötsura miner; men derutöfver vågar man cj gå. Kejsar Napoleon torde dock till någon del hafva rätt. Säkert är it emellan fransmän och engelsmän råder en olikhet i Jynne, seder och åskådningssätt, som för en uppmärksam betraktare gör det föga troligt att de förre skulle förstå att regera sig sjelfva så som de sednare. Under förflutna veckan har äfven senaens adress till kejsaren med anledning af rontalet blifvit framlemnad, efter en diskusion af föga eller ingen betydenhet, ty vad såväl f. ministern Thouvenel som baron Dupin hade att andraga, innehöll ej något örtjent af uppmärksamhet. Den sednare völl under en utflygt, som föga hörde till aken, en jeremiad öfver det förtryck som katolikerna utstå i åtskilliga länder, hvarvid han särskildt uppehöll sig vid Preussen. DockX,ytirade hr Dupin, när jag talar om Preussen, talar jag om ett land med en dok och upplyst styrelse och i hvilket fråsor af dylik natur behandlas med en viss noderation; men hvad allt skulle jag ej rafva att säga ifall jag ville tala om Sverge, ler katolikerna äro helt och hållet uteslutna från det politiska lifvet: Vi hafva här återigen den gamla visan om intoleransen hemma i Sverge, en visa, ef hvilken man, hvarhelst man kommer i utlandet, får sig en liten stump, åtföljd af en axels yckning. Senatens adress voterades enhälligt med indantog af en enda röst — prios Napoeons. Det var i den romerska frågan som orinsen ansåg sig inför hela verlden böra visa, att han är af olika årigt med keojsaen. Vid adressens öfverlemnand3 till denne var prinsen också icke närvarande, och i le få ord, med hvilka kejsaren tackade för len enhäliighet, med hvilken man förenat ig i adressen, -låteade han en fullkomlig kunnighet om prinsens afgifna votum. Adressen var för öfrigt endast en omskrifring af kejsarens tal, ett slafviskt och troåterljud af hans egna ord och tankar. skussionen öfver lagstiftande kårens adress ros deremot komma stt röja ett friare lif och emotses derföre med intresse. Äfven skandinaverna i Paris hafva i dessa