Aftonbladet – 12 februari 1863, sida 1

Hl alt Hanar app Till Sare an nå3ons:n. Ovisst är väl ännu om och när den kan komma ett gilva sig tillkänna i något slags handling från de makters sida, som i detta fall kunde och borde taga initiativet till en mellankomst, men of icke ringa vigt är emellertid den energi, hvarmed den allmänna meningen i detta ögonblick i Frankrike och England uttalar sig för Polens sak. Såsom ett exempel derpå meddela vi här en artikel ur den särdeles lugna och betänksamma veckoskriften Economistt, skrifven likväl innan underrättelse ingått om den utsträckning resningen nu sednast förmäles ha vunnit. Economist skrifver: Bland alla de orediga berättelserna om den nya resningen i Polen, berättelser, som ena dagen tala om ett upplopp i ett guvernement och den andra om en nationalresning, är ett faktum tillräckligt tydligt. Upploppet eller emeuten, insurrektionen eller , revolutionen, hvilketdera det nu än må bejfinnas vara, framkaliades omedelbart af en handling ef förtryck, som saknar sin like i afseende på det tillfogade eländets storhet och det omfång, hvari den var ämnad att utföras. Polen har naturligtvis, likasom alla ryska besittningar, alltid varit underkastadt utskrifning till krigstjenst. Detta system, som är allmänt på kontinenten och hvilket våra efterkommande sannolikt skola betrakta med samma medömkande afsky, hvarmed vi betrakta elafveriet, hor i nämnda lend alltid varit åtföljdt ef undantagsförhållanden af lidande. 1 alla andra länder tjena de konskriberade sitt eget lahd och förnämli gast inom dess egna gränser; det dagliga lifvets enformighet, hvitken är soldatens förbannelse, sfbrytes genom närvaron af menniskor, som de förstå, och uppmuntras af den om också dunkla känslan af uppfylld plist. I Polen deremot ha zarerna aldrig litat på polackarne; de konskriberade föras boit tll ett ofantligt rikes yttersta gränser, och militärtjensten blir i sannng en plågsam träldom i landsflykt till en utländsk och nästan fiendilig makte fromma. En tröst återstod dock poiackarne. De drabbades ej för alltid af detta förfärliga syndastraff. Hvar och en kände hvad han äfventyrade, men om han varit med vid lottkastningen eller blifvit förbigången af sin herre eller öfverskridit den lagliga åldern, blef han lagligen fritagen, och i verklig heten lika litet utsatt för att utlottas som en engelsman. Men denna gång beslöt ryska regeringen, antingen ursinnig ef vrede öfver det polska motståndet eller, såsom vi högeligen befara, nödgad dertill af storfursten Konstantin, .beröfva tolket dess enda återstående utsigt. Alla reglor upphäfdes med ens, listor uppgjordes, hvilka blott gjorde afseende på den proskriberades pointiska åsigter, och soldaterna erhöllo beallning alt gripa dem som nämndes, framför alla andra. Rättigheten att sätta karl i sitt ställe var upphäfd, och rik och fattig, mannen med uppfostran och bonden vör alla lika utsatta för att bii tagna af militärstyrkan, fängslade och bortförda till Kiew, för att der inexerceras och derpå exporteras till det stora slagtarhus, som alltid är i full verksamhet vid Kaukasus. Åtgärden, i sig sjelf ett förtryck, som en engelsman ej vet hvad det vill säga, anförtroddes nödvändigtvis åt råa underhafvaade — ryskt underbefäl, som kommenderade musulmanska soldater. De utförde sitt värf genom att visitera hus efter hus, hvilket fortsattes alla nätter i en veckas tid och åtföljdes af scener, som vanligen endast bevitinas i plundrade städer. Man behöfde mera en gisslan än rekryter; hvarhelst offret var försvunnet, bortfördes dess far eller bror eller son i stället. Motstånd bemöttes med hugg och slag, gifta män rycktes bort från sina hustrur, söner från sina mödrar, aderton års ybglingar från hushåll, hvars alla medlemmar voro halfdöda af fruktan och sorg. Qvinnorna, alltid tappra i Palen, samlade sig förgäfves utanför storfurstens fönster; de bortjagades af soldatesken, och verket fortsattes ihärdigt, ehuru fångsterna blefvo allt firre och färre. ie unga mäanen hade börjat fly, och slutligen utfärdade centralkomiten, drifven till det yttersta genom skådespelet af lidanden, och fruktande att den plan, som ville beröfva Polen dess manl:ga befolkning, skulle lyckas, order till motstånd. Om sättet, hvarpå ordern utfärdades, har man ännu endast ryska berättelser att tillgå, eller dessa tyska telegrammer, hvilka i sjelfva verket äro dikterade af Ryssland. Enligt dem hade insurgenterna uppgjort en plan till ett allmänt blodbad ä de soldater, gom voro inqvart rade i särskilda hus, samt verkställde det till en del, i det de anföllo alla isolerade afdelningar af rysk militär. Denna uppgift mäste dock innebära stor öfverdrift, ty de konskriberade, hvilka utan tvifvel ledde rörelsen, tillhöra ej den klass, hos hvilken soldater inqvarteras ens i Ryssland, och om planen uppgjordes och antogs af massorna, måste den ull en början ha lyckats, hvartill man dock ej finner nägot spår. Det är mycket sannolikare, ja nästan säkert, att centralkomiitn, en hemlig förening i Warschau, i spetsen för hvilsen utan tvifvel en militär stod och sannolikt den, som nämnes i telegrammerna, general Mieroslawski, avbefallt alla, som voro underkastade konskription, att fly till skogarne, hvilka i detta land med förstörda reesurser betäcka halfva marken, och derifrå . företaga ett oroande guerillakrig mot sina förtryckare. Detta är i alla händelser hvad som skedde, i det att insurgenterna uppträdde öfverallt i hela landet, från den södra gränsen ända till Kurland — Wilna t. ex. rapporterades lugnt, ett ord, som innebär väntade uppresningar. Btorfursten behöll 40,000 man i hufvudstaden och begärde ytterligare 50.000, under det att rörliga kolonner tågade on kring i landet. Så långt de sista underrättelserna gå, tyckes regeringen ha lyckats qväfva revolutionen på de öppna platserna omkring Warschau, men har ännu ej skingrat de insurgenter, som lyckats upphinna skogarne. Mola lkanganmarilkat har Kifujt Sldt undar