Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 6

vidtagande till undvikaude af fångars transporterande utom fängelserna för undergående af ransakning; — men i det sednare anser styrelsen, utom hvars befogenhet det ligger att någon åtgärd vidtaga, sig endast kunna uttrycka den an, att vederbörande kommuner och enskilde personer, hvilka, så länge de gamla länsingelserna begagnades, kunde ega grundad anledning till farhåga för hvar och en, som varit der intagen, måtte bibringas kännedom om cet helt och hållet förä förhållande, som nu: mera inträdt, då den, som första gången sig der brutit, inneslutes i den enskilda cellen ocu der qvarhälles tilldess han straffet undergått, utan: att under tiden hafva kommit i beröring med i annan förbrytar2; och då den sålunda straffade, under vistandet i cellen, genom religionslärarens tillhjelp, kommit till ånger öfver sitt felsteg och föresats att sg Lättra, så vill det synas som kommunerna, både af mensklighet och af omtanka om sitt eget bästa, böra finna sig uppmanade att lemna dem, som efter undergånget straff från celifängelserna frigifvas, en bjelpsam hand, på det att ce icke. såsom at det fria samhället förskjutne, åter må beträda brottets bana. Rörande cellfängelsernas verkan till fångarnes moraliska förbättring förekommer i berättelsen följande: Hvad beträffar fångarnes moraliska förbättring, så har styrelsen trott sig rörande detta vigtiga ämne böra här upprepa hvad styrelsen derom uti sednaste berättelsen yttrat, nemligen att sådan förbättring hufvudsakligen äratt förvänta endast hos dem, som första gången beträdt brottets bana; men att för dessas återförande på det rättas väg cellfängelset utgör det mest verksamma meåel, såvida nemligen det rät: administre ras, hvartill åter erfodras icke allenast att fängelsets tjenstemän lifvas af verkligt nit för cellsystemets framgång, utan äfven alt de derstädes anställde betjente äro nitiska i fullgörandet af sina pligter, så att alia för ordning meddelade föreskrifter noggrannt iakttagas, samt att, der detta är fallet och der tillika förbrytaren, ända intilldess han undergått sitt straff, får qvarblifva nom cellfängelset och således icke för ransakings undergående transporteras utom detsamma, man med visshet kan af cellfingelset vänta de mest välgörande verkningar i afseende på den straffades moraliska förbättring, särdeles om han vid utgången från fängelset icke stötes tillbaka, utan mötes med deltagande. Såsorz bevis för cellfängelsernas välgörande verkningar har styrelsen trott sig böra åberopa dels att mer än en fånge sjelf uttryckt sin tacksamhet och glädje deröfver, att han genom inneslutningen i cell blifvit förd till besinning och I bättre tankar samt till återgång från villans stig, dels ock de i flera afseenden intressanta och upplysande yttranden, som rörande detta för samhället maktpåliggande ämne meddelats af predikanterna vid cellfängelserna inom flera j från hvarandra vidt skilda orter af riket.