Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 5

FABBEN LF FRED SLITET HER ISA TROLLA TTOATT tantkammaren. Hr Virchow bevisade, att J egare till namn under lojalitetsadresser förI klarat namnteckningarne vara rent af förfalskade. Det återstod således kammaren endast att göra sin pligt. Virchows bitande hän hade till den grad retat hr von Bismarck, att han i vredesmod isvarade, att hans ställning och hans sällIskapsvanor förbjödo honom svara på personliga anfall. Han ansåg sig tala det preussiska språket, och kammuren skulle ofta ännu nödgas höra det. Efter några obetydliga ord af krigsministern och jnastitieministern — den sistnämnde förklarade att han ämnade fortJiara med förföljelserna mot pressen — försvarade hr von Vincke sitt adressförslag, hvars olikhet med majoritetens förslag jag här ofvan angifvit. Men ban tadlade med vanlig skärpa ministerens budgetkätterier. Debatten uppnådde sin högsta elanspunkt tredje dagen, den 29 Januari, genom referenten von Sybels och professor Gneists tal. Jag anser mig här företrädesvis böra redogöra för det sednare, emedan det bällre än något annat sprider fullkomlig dager öfver ställnivgen och skall bli oförgätligt såsom ett mönster af parlamentarisk vältahghet i det preussiska parlamentets annaler. Tal. tillbakavisade först den osanningen, alt frågen gällde parlamentarisk regering. Den preussiska staten hade en författning och en offentlig rätt, men regeringen hade förlorat förmågan att skilja mellan rätt och orätt. Alla konstitutionella auktoriteter, från domstolarne ända upp till statsrådet och krons syndici, ba emånvirgom blifvit åsidosatta. Om man talade med de högre militärerna om författningen och konungens kall, det ädlaste och svåraste, hvilket i en lycklig stund blifvit uppdraget åt monarken, så uppfattade de detta endast såsom om det vore fråga om den tvååriga eller treåriga krigstjensten! Ministerpresidenten hade uppträdt inför kammaren med definitiva författningstolkningar. Men all fördragsamhet mot personlig öfvertygelse hade sina gränser, när man stod gent emot sådana politiska extravaganser, som anknöto sig till det preussiska dioskurparet Bismarck Schönhausens och Kleist-Retz namn. De ätta herrarne på ministerbänken hade ej rättighet att, derföre att de mottagit portföljer. afeöra hvad som vore statsförfattning i Preussen. För att fritoga sig från ansvaret, hade de krupit bakom konungens person och försatt Fredrik den stores arfving i den, ställning, att man i landet röstade om författningen och efterräknade, hvilka som voro för konungen och hvilka som ej voro det. Detta var den sämsta tjenst, man kunde göra en konung. (Bravo!) Men genom denna sällsamma agitation var ingen enda bokstafi författningen ändrad. Ingen makt på jorden kunde lösa konungen från hans ed. Den kungliga äran och konungens samvete garantera denna ed. (Bravo!) Icke cm kunglig och parlamentarisk regering är det fråga, utan om kabinettsregering och statsförfattning. Kronan har högsta kommandot i armn; men kronan har ej rättighet att ändra armåns författning. (Bravo!) Mot f rfattningen eundersplittras all makt. Kronan har icke rättighet att skapa tusentals officersplatser, hvilka af landets utvalda representanter förvägras, och att bemyndiga ministeren till utgifter, som af dessa afslås. Allra minst har kronan rättighet att genom kabinettsbefallningar göra sioa handlingar till lag. (Bravo!) Genom ingen kabinettsbefallning kan hoa skydda ministrarne för den icke preskription underkastade civila och kriminella ansvarigheten. (Lifligt bifall!) Vi ha ingen annan utväg, så slutade tal. silt mästerliga föredrag, än att öfver ministörens hufvuden säga konungen hvad tyska undersåter tusentals gånger nödgats säga: Nådige herre, du har orätt! Och vår adress är i alla händelser ett troget uttryck aflandets stämma. Konflikten bar genom ministerpresidentens förklaring i förgår, genom detta absolutismens manifest inför hela Europa, erhållit en skärpa, som den förut ej hade. Detta förändrar sakens ställning. Det finns en domare i denna konflikt: historien, skall afgöra, om någonsin ett mera lojalt folk mera oförskyldt gått miste om sitt lugn och sin lycka genom ett olyckligt missförstånd. Vi fråga oss sjelfva, om ens den ringaste skuld är att tillskvifva oss i det nuvarande tillståndet, Lugnt och samvetsgrannt ba vi steg för steg inträdt i denna konflikt, som ej rör mililärutan författaingsfrågan. Det är ej sannt, att vi någonsin skjutit från oss den förseonande handen. Värt samvete är i dog lika lugnt som för 5 år sedan. Vi veta luent och klart, äfven på denna sida i kammaren, hvad vi göra och hved vi låta. Må herrar ministrar å sin sida göra sammalunda! (Lifligt och långvarigt bifall. . Så slutade denna mionesvärda debatt. Återstoden af diskussionen den sista dagen var af ringa intresse för utlandet. Hr von en