Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 5

gosse, som skickade sig väl. Btefan åter var blek, tyst och skygg. Beata hade knappast varit en vecka på Birgersborg än en olyckehändelse inträffade, som skulle, inverka på Annas återstå ende lif. Dagen före midsommarafton hade nemligen Anuas gosse, då åtta år, Btefan och Allon utan tillåtelse af föräldrarna begitvi sig ut på sjön för att fiska. Under det de voro upptegna dermed blef stark blåst: gossarne förstodo sig icke på att manövrere båten, och blefvo dertili sä förskräckta, at de sprungo från årorna till etyret och frår styret till årorna. Under dessa rörelser a förekräckelse kantrade båten och de tre ungherrarne stodo på hufvudet i sjön, Allon, den enda som kunde simma, höl sig uppe och sökte äfven bjelpa de andra men de hade säkert alleeamman stannat på sjöboilen om ej hjelp ankommit. Man lyc kades få fatt i Stefan, just då denne höll på alt sjunka, men Annas son var redan döc då de fingo upp honom, Intrycket på modren, då de kommo hem bärande med hennes döda barn, låter tänka men ej beskrilva sig. Anna, som fordom med så mycken själs styrka burit sorger och motgångar, blervic denna olyckhändelse alldeles förkrossad Ingenting förmådde trösta henne. i början visade Falkenstern ett ganska stort un:secnde med hennes smärta; men så småningom förändrades hans upprörande, Modrens saknad öfver det barn hon förlo lorat uppväckte hans svartsjuka. Hvad var väl han för henne, då hon så kunde öfycrlemna sig åt sin sorg Ufre gossen? Hans ömbet förbyttes vid dessa tanka till bitterhet; friden, som förr hervrskat, ef terträddes af storrmande uppträden. Anna: lilla dotter turk blef bop vatlig, ock ett da capo uppfördes snäri af dilt det bus liga elände som utmärkt hans första äk tonalkan AE VVS