ofullständigt troende ej vara för henne all deles värdelös. Men ortodoxien vill ej erkänna tviflets eller, hvilket är detsamma, den fria undersökningens rätt att existera, det vill säga att öppet visa sig. Ingen ro kan vara mera skadlig och bedröflig. Ingenting är för mensklighetens högsta och heligaste intressen menligare än det falska skenet. Men ortodoxien tillropar ju ständigt V. RB. och hans hktänkande att de må gerna för sig sjelfva tänka bvad de vilja, blott de ej omtala det och dermed väcka förargelse. Länder sådant till sanningens seger? Och dock är Guds rike den högsta sanningen. I sammanhang härmed lägga vi hvarje sanningsälskande läs på sinnet hr V. R:s slutord: ?Den som vill att man i mensklighetens högsta och heligaste angelägenheter skall förtiga och undertrycka, i stället för att meddela och utbreda hvad man efter samvetsgrannaste undersökning funuit sanut vara, han vet ej hvad kärlek till sanning är, han har aldrig rätt innerligt förnummit sanningens heliga ande i sitt hjerta, han måste dertill tvifla på sin egen sak och belrakta den såsom tryggad endast genom skriftforskarens tystnad. Förgäfves skall han fordra denna tystnad genom att hänvisa på de tvifvel, som det fria ordet kan och måste väcka. Genom det tvifvel, som eggar till användande af förnuftets himmelska gåfva, var det från begynnelsen bestämdt att folkens tro skall luttras, religionen förklaras, uppenbarelsen framträda i former, allt renare afspeglande dess eviga innehåll. Blott det tviflet r ett tvifvel till döden, hvilket reflektions löst slår öfver till absolut förnekelse. Men detta slags tvifvel har ingen näring i förnuftet, upptändes aldrig af forskningen. Det är i sig sjellt oförnuft, och det väckes, det utvecklas genom det oförnuftiga i en herrskande dogmbyggnrad. Tusen sinom tusen af ?dessa små, som annars skulle trott på Jesus — det är: Gud i menniskan, på detsanna, det goda, att de äro himmelska och eviga makter, fast de låta sig förnimma ijordiska och förgängliga hjertan — blilva dagligen, redan inom skolans väggar, offer för det tvillet; den späda tankens första ansträngning riktar sig i tysthet mot dessa läror, som sägas vara ;udomliga, men lemna hjertat kallt, medan. let outvecklade förnuftet redan som instinkt reser sig emot dem. Det händer då lätt att det gudomliga blir ett tomt föraktadt ord, emedan det oförnuftiga en gång usurperat less namn, och utan tro på det cviga, utan. medvetande om det idealmenskliga träder: den unge snart derefter ut i hvardagslifvets trid, i kamp för förvärfvet, för tillfredaällande af sinnelifvets, det fenomenmensks behofver. Blifver han under dessa! örhållanden en god Jesu efterföljare, så bar iet skett i trots af en osund dogmatik och grunden antireligiös uppfostran.? i —— i