— Göteborgs handelstidning berättar under rubrik Ett hundmål: Hr M. egde en snäll och trogen hund, för hvilken han dock numera, vare sig af ekonomiska eller andra skäl, cj ville betala skatt. Samma dag som nådetiden för ostämplade hundar för i år utgick, eller den 31 Januari på aftonen, skickade hr M. sin dräng med hunden ut till nattmannen, för att få honom (hunden) skjuten. Nattmannnen, som måhända ser illa vid ljus, bemställde huruvida icke exekutionen kunde uppskjutas tills påföljande morgon, hvaremot drängen dock protesterade, sägande sig ha blifvit af sin herre Maga att genast bevittna hundens död. Hvad var således att göra? Bössan laddas, skottet smäller och hunden ligger fälld till marken, sträckande aila 4 benen ifrån sig. Efter att sålunda hafva bevittnat den sorgliga akten, aflögsnar sig drängen, hemförande till sin herre rappost derom samt tillkännagifvande, attden döda roppen påföljande morgon komme att ialltysthet nedgräfvas. Men hvad händer? På morgonen finnes hunden liggande utanför sin herres dörr, visserligen med bräckt pannben, men dock vid lif. Skottet hade således ej varit dödande, utan endast förorsakat hunden en svimning, efter hvilken han så småningom kryat upp sig cch, obemärkt af nattmannen, som väl ej ansåg det löna mödan att låta hålla vakt öfver den iqnente döde, begifvit sig hem. Hr M., som bautat, att den från döden så underbart räddar nu skulle få lefva, hade emellertid till i dag iwstämt nattmannen inför rådhusrätten med påstående, att han dels måtte fällas till ansvar för djurplågeri, dels kännas skyldig ers M. utbetaldt läkarearfvode för hundens vensom årets skatt för densamma. Rådhusrätten fann dock, efter pröfning af de förekomna omständigheterna, dessa påståenden ej kunna gillas, hvadan käromålet underkändes och natt mannen befriades från ullt ansvar. ee