Aftonbladet – 5 februari 1863, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet! Med anledning af det sätt, hvarpå Aftonbladets referent uppfattat mitt anförande i borgareståndet näst). gårdag i fråga om revisionssekreterarnes tillsättande på förordnande, torde det tillåtas mig meddela följande upplysningar. Jag påstod ingalunda, att revisionssekreterarebefattningen var af den underordnade betydelse, att för dess bestridande icke erfordrades andra egenskaper än minne. Men deremot påstod jag, att enär revisionssekreterare under föredragningsveckor nödgas på en gång vara fullt initierad i en hel mängd mål med alla på desammas be dömande verkande omständigheter, mnnesgodhet var för honom af så öfvervägande betydelse, att han derförutan ej i längden kunde uppfylla sitt kall samt att, såvida minnets öfveransträngning under mannaåldern i vanligaste fall verkade till minnets förslappande, endast denna omständighet var tillräcklig för att bevisa nödvändigheten af en rask omsättning bland denna embetsmanakår. . Icke eller påstod jag, att juridiska insigter och jmidiskt omdöme voro för Trevisionssekreteraren öfverflödige, men väl att det mogna omdöme och den skarpsinniga uppfattning af lagarnes anda och meninz, som voro oundgängliga för afkunnande af rättvis dom, icke voro lika oundgängliga för uppfattande och framläggande af de omtändigheter, hvilka i minnet förekommo, helst som dessa omständigheter -kunde antagas vara framhållna redan innan målet förekom till föredragning inför högsta domstolen, dels af underrätten, dels af den i hofrätten klagande parten, dels af hofrätten sjelf och dels slutligen ännu en gång uti de hos Korgl Maj:t växlade skrifter. Att underdomarens plats var v gtigare, än öfverdomarens, påstod jag icke heller, men väl att den tog i anspråk så mångsidiga och utmärkta egenskaper, som någon annan, äfven den högsta, domareplats; hvilket påstående jag grundade bufvudsakligen derpå, ait sjelfva gen samt den noggranna uppfattningen och det exakta återgifvandet af parters och vittnens yttranden fartrade särskilda förmögenheter, hvilka kunde saknas hos domaren i högre instanser, äfvensom att — då den seånare egde tillfälle att rådgöra med insigtsfulla kamrater och att taga sig god tid till besinning — underdomarcn, alldeles ensam och sällan ostörd af andra påträngande olikartade göromål, måste fatta sitt beslat, utan ringaste ledning af andra juristers föregående pröfning, wilken ledning deremot alltid kom öfverdomaren till del. Att jag, med denna uppfattning af de förmögenheter, som erfordras hos en underdomare och hvilka i min tro näppeligen kunna finnas samlade hos en enda person, lifligt önskade att domsagekandidaterna oftare än hitintilla skulle beredas tilifälle att, såsom föredragande inför höj sta domstolen, få åkhöra och göra sig såsom blits vande ordinarie domare till godo de åsigter, som, grundade på djupsinnig uppfattning af våra la. gar, diskuteras inom landets högsta AreOpag — att jag, säger jag, med en sådan uppfattning hyste och ännu hyser en sådan önskan, torde dessmindre förvåna, som jag sjelf, i min egen verk samhet såsom underdomare, alltför ofta Varit i tillfälle att beklaga saknaden af en ma. gradpassering. Stockholm den 4 FPebranti 1869. Carn. —— —L