Aftonbladet – 4 februari 1863, sida 1

Namnet Polen ljuder obehagligt i öronen på hela det konservativa Europa och fram; för allt på alla de maktegande som hifra i ondt samvete och hvilka frukta allt, som litfi ligare tilltalar folkens sympatier, allt som erinrar om bezångna blodiga orättvisor. ; Man skulle på dessa håll så gerna vilja, att jända till namnet vore förgätet på detta folk ;csom icke får lefva och ieke kan dö.4 Men ännu fortgår detta folks kamp för sitt lif; denna kamp har fortgått under ett sekel, och ehwu men på den fribetsfiendtliga sidan ansett hvarje nytt utbrott af denna bhjertslitande förtviflans strid för den yttersta dödsj kampen, så visar dock detständiga återuppfagander af denna strid, att polska nationen ändock lefver och att den icke uppgifvit hoppet att kunna återvinna sin frihet och rädda sitt nationella lif. Må detta hoppicke komma på skam! Må det här återigen visa sig, lat ingen nation, som eger lifskrafi och som jicke ger sig sjel! förlorad, utan är redobogen utt kämpa och lida för sin nationella tillvaro, kan vara dömd til undergång ! Underrättelserna om den nuvarande polska resningen äro mycket ofullständiga och motsägande. Till följd deraf, att ryska regeringen disponerar telegraferna och att icke heller preussiska och österrikiska regeringarne släppa fram underrättelser, som kunna vara gynnsamma för den polska npationaliteten, då de nemligen ejelfva ha anledning att frukta för sina andelar af det stora rofvet, har man hittills varit inskränkt till nästan blott och bart officiella uppgifter, som framställt SoroligheternaX såsom högst obetydliga och i det närmaste redan kufvade. Alven en stor del af de tyska tidningarne äro föga gynsamt stämda mot polucksrne till följd af Tysklands förbållaunde till Posen. Att äfven en resning i Polen i närvarande ögonblick kommer oläaligt för franska kejsaren kan men döma af det eätt, hvarpå Monitören talar om insurgenterna såsom olyckliga unga menniskor, mest ynglingar, utan vapen och utan disciplin, ställda emot en arm af 100,000 man ypperliga trupper, kommenderade af erfarna officerare. Emellertid börja nu efterhand några unGerröttelser ingå, som kommil på andra vägar än ölver Berlin och Petersburg och som derföre också visa sakerna i ett betydligt olika Jjus samt ådagalägga, att resningsförsöken icke äro så spridda och planlösa, som det till en början velat synas, utan att det olyckliga, på ett himmelsskriande sätt misshandlade landet verkligen gjort ett förtvifladt försök att afskaka sina tunga bojor eller åtminstone på ett talande sätt erinra Europa om sin tillvaro och förmå äfven de af egoism mest förstockade statsmän att erkänna: Polen lider, sålunda existerar det ännu.4 Det visar sig tydligt, att låugt ifrån att tiden skulle jemnat någonting, långt ifrån att ryska regeringen vunnit något verkligt insteg hos folket, så ger sig öfverallt det bittraste, mest dödliga hat luft emot:det ryska väldet. Det har å ömse sidor :kommit till det yttersta och det nuvarande utbrottet näste göra ett slut på hallhetssysiemet. Så som sakerna nu synas gestalta sig, förefinnes för ryska regeringen ingen aunan utväg än att antingen återgifva Polen gin Srihet eller också att försöka utrota hela polska nationen. Ett sådant försök är dock icke så lätt att utföra, och i alla. händelser skall denna strid, de våldsamheter den tramkallar och det ännu mera stegrade nationalhat som deraf alstras, icke oväsentligt bidraga till att minska Rysslands makt, dess förmåga att uppträda hotande ätandra håll. Redan de förra underrättelserna häntydde på betydligt större utsträckning af den revolutionära rörelsen än man ville medgilva. Eyska kejsaren skulle näppeligen ha på farden i Petersburg den 25 Januari offentigen uttalat sig om händelserna i Polen, om icke dessa hade varit af en mycket allvarsam natur, eller antydt att revolutionspartiet gjorde räkning på alt finna förrädare inom sjelfva det kejserliga gardet, till hvars trohet han derföre vädjade. Att resningen icke inskränker sig till Polen, utan att det också herrskar stark jäsning inom sjelfva Ryssland, visar sig ef den omständigheten, att de intill Polen gränsande provinserna bhfvit förklarade i belägringstillstånd. Af de nyaste underrättelserna finner man alt resningen sträcker sig och strider förefallit öfver hela konungariket Polen; attiosurgenterna ega en viss organisation och icke sakna vapen. Det talas redan om ett slags provisorisk regering, man nämner erfarna generaler från det förra frihetskrigets tid, som redan skola ha anländt för att öfvertaga ledningen, och det förijudes att furst Sapieha, som är befryndad med familjen Czartorisky och anses för den mest patrictiske och !trisinnade bland alla polska mag pater. är den som organiserar resningen i Lithauen. Den förfärliga rekiytatskrifningen syres i sjelfva verket icke La framkallat, utan endast påskyndat resningen, så att den kom att utbryta ianan allt ännu var förberedt. Den s. k. centralkomitån hade uppgjort plan för en allmän revolutionär resning nästa vår. Det af förtviflan nu framkallade utbrottet hear i viss mån korsat dess beräkningar, men sedan det nu redan brutit löst, hav komiten mäst försöka att nu låta sina minor sprirga innan de blifvit riktigt laddade. enna komitt utfärdar en mängd proklamationer och order, befaller alla vapenföra mäa draga till kamp mot förtryckarne, förkunnar full jemlikhet mellan alla stånd och trosbekännelser, lofvar bönderna full besittning af sin jord, mot framdeles skeende ersättninz ur slatskassan åt de adliga godsegarne. Den lofvar frihetskämparne eller deras efterlemnade anhöriga hvar sin andel af minst 100 tunnland af kronogodsen o. s. v. I måvga tusen exemplar sprides äfven en predikan af en prest, som är medlem af provisoriska regeringen; det är en predikan öfver txten i Joels 2 kap. 20 vers: Och jag skall jaga dem af nordan långt bort ifrån eder, och drifva honom bort uti ett torrt och öde land; nemligen hans ansigte bort emot hafvet öster ut, och hans ända bort emot yttersta hafvet: han skall rottna och lakta för sin häcfärdes