Aftonbladet – 3 februari 1863, sida 3

nuari utlät sig kunglige kommissarien på. följande sätt om regeringens allmänna ståndpunkt: Såsom redan blifvit församlingen tillkännagifvet, hade konungen, fastän han ej kunde erkänna rättmätigheten af de i förbundsbeslutet af den 8 Mars 1860 uppställda fordringar, dock beslutit gå dessa fordrin-Ågar till mötes, så vidt det stod tillsammans med behörigt afseende å de landsdelar, som icke tillhöra tyska förbundet. Häraf f ljde att sjelfva den provisoriska normslbudgeten Jaf den 28 Febr. 1856 ej kommer att före.Jläggas ständerförsamlingen, men deremot finansperioden; härom blir ständerförsamlingen berättigad att besluta alldeles på samma sätt som riksrådet. Till att gifva I nödiga upplysningar äro personer förordnade. De för hela monarkien gemensamma utgifterna hade varit något större än man beräknat; dock hade det holsteinska bidraIget ej särdeles mycket vuxit. Ständerna Thefva utan någon inskränkning att besluta om budgetförslagen. Regeringen hoppades Jatt ständerna skulle visa beredvillighet. För dea händelsen att församlingen ej skulle inlåta sig på de gjorda förslagen, kunde han ej afgifva någon förklaring om hvilka följder detta skulle medföra; regeringen skulle då taga i öfvervägande hvad mått och steg den skulle taga. Regeringen frånsade sig alli ansvar för att föregående underhandlingar ej ledt till något resultat. — Eft-r detta yttrande anmälde presidenten att Blome inlemnat förslag till adress till konungen om landets tillstånd och utvägarne att uppfylla dess förhoppningar och önskningar. TYSKLAND. Preussen. I depureradekammarens möte den 27 Januari stred förre inrikesministern grefve Schwerin med den nuvarande ministerpresidenten von Bismarck. Denne sednare hade upprepat sitt gamla påstående, att deputeradekammaren vill göra ingrepp i kronans rättigheter samt yttrat, att om kammaren ej vill ingå på en kompromiss, som gör regeringens tolkning af författningen gällande, så blir det i sista hand makten, som kommer att bestämma hvem som har rätt. Grefve Schwerin tillbakavisade v. Bismarcks anklagelse mot kammaren för inkväktningsbegär och sadeatt Preussens konungar blifvit stora derför att de hyllat satsen: frätten står öfver makten, hvilket är raka motsatsen till hvad som synes vara hr v. Bismarcks teori. Grefve Schwerins tal mottogs med stormande bifall. Reichensperger (konservativ katolik) och v. Unruh (af det liberala partiet) vederlade med juridisk skärpa br v. Bismarcks lära om en lucka i författningen, hvilken lucka konungamakten är berättigad att becagna sig af. I följande dagens öfverläggning om adressen till konungen yttrade representanten för Berlin, hr Twesten, i ett utförligt och kraftfullt tal, bland annat: Kammaren skall icke vika och nationen ej heller, äfven um författningen faller. — Dets. k. konservativa parsina anspråk, tänker icke på att grunda varaktiga institutioner, utan blott på att för ögonblicket upprätthålla makten. Kammaren måste tala utan omsvep; viäro alla ense derom, att statsrodret belinner sig icke i goda, utan i farliga händer. Med denna regering är en samverkan icke mer möjlig, äfven om konflikten löstes genom ömsesidiga eftergifter, ty det ömsesidiga förtroendet saknas. Något positivt kan denna regering icke åstadkomma; den har i Tyskland intet parti. I stället för moraliska eröfringar har denna regering tillfogat Preussen moraliska nederlag. I alla andra tyska länder skrider lagstifiningen framåt, men här icke; här angripes i stället den lagliga ordningens grundval. Men förrän vi foga oss i absolutismens återställande, i strid mot lag och rätt, förr skola vi sönderslita statens heligaste band. Grundlagsbrottet kan visserligen genomdrifvas för tillfallet, men staten skulle derigenom blifva skakad i sina grundvalar och gifven till spillo åt ehjelplig anarki. Schultze Delitsch yttrade: En och annan bland oss har opponerat sig mot tonen iadressen. Men kurtoasien måste vika ör den allvarliga pligten. Vår embetspligt är att säga konungen sanningen; vi äro inga hofmän. Vördnaden för konungen fordrar sanning. De som med sina lojalitetsadresser bedragit konungen, äro de som verkligen brustit i vördnad mot honom. Lojalitetsdeputationerna föranleda oss att tala inför tronen. Oss röra deras smädelser föga; men vi måste träda emellan, der man vill bedraga konungen i afseende på folkets tänkezsätt. Hela folket känner sig smutskastadt genom dessa smädelser. Det lilla feodala partiet identifierar åter sig med konungen, såsom det alltid sökt göra. Det partiet säger: Staten är jag?. Men år det ej samma parti, som hvarje :ång, då det haft makten, bragt staten till förderfvuts brant? Men vi hafva det förtroendet till konungen, alt folkets representanters ärliga röst dock slufligen skall tränga till hans öra.? Talaren klandrade derefter skarpt hr v. Bismarcks taktik stt begagna konungen som sköld för handlingar, för hvilka ministeren har att bära ansvaret inför nationen och historien och, om man hade en fullständig ministeransvarighetslag, inför domstolen. — Professor Virchow yttrade, att striden icke föres mellan deputeradekammaren och kronan, utan mellan den förra och ministeren, mellan folkmakten och minister-! makten, mellan rätten och det på bajonetterna trotsande godtycket. Att hr v. Bismarck har en fullkomligt falsk uppfattning af konflikten torde möjligen komma deraf, alt han icke deltagit i det preussiska författningslifvets utveckling, utan gjort sina konstitutionella studier på en dertill föga passande ort (br v. Bismarck har varit sändebud i Paris. Utbrott af munterhet följde på dessa ord). — Hr v. Bismarck förklarade att han blifvit personligt förolämpad, men alt hans ställning och sociala vanor hindrade honom att svara i samma ton. Han slutade J med att försvara lojalitetsdeputationerna och förmenade att deras adresser ej innehållit något osannht eller förolämpande mot deputeradekammaren. — Adressen till konunogen tiet; som förblandar sina rättigheter med i tilläggen till densamma för den tvååriga er vi tr le 1 hi h: m er ät di B ni Ö sk 10 bl gl fo kq E ul ke sö n m de m E N Vv r til ve