gen har den oponion, som önskar ett sådant närmande, vunnit alltmera insteg och styrka; hvad som ännu för tjugo år sedan ansågs såsom uttryck af vackra ungdomsdrömmar, det kan man nu få höra yttras på thronerna och i deras närmaste grannskap. Men deremot kan icke nekas, att det göres ofantligt litet eller nästan intet, för att underlätta och befrämja ett sådant närmande. Det är godt och väl, att sympatierna existera och att de kunna på ett vackert och tilltalande sätt gifva sig luft vid högtidliga tillfällen; men de, som en längre tid följt med och arbetat för utvecklingen af dessa ider, ha nu hunnit bli fullkomligt trötta vid de allmänna sympatiuttrycken, talen och skålarne och tro att saken långt för detta är mogen att i någon mån iaträda på det praktiska området; i stället för att oupphörligt orda om lrödraskapet och närmandet är det tid att börja praktiskt möjliggöra detta närmande. Huru skall ett verkligt och varsktigt närmande kunna ega rum utan kommunikationer, utan gemensamma intressen, utan vissa gemensamma anordningar till gemensam och ömsesidig fördel? En enda stump jernväg emellan Sverge och Norge skall utan tvilvel visa sig vara af mera vigt och värde för de båda rikenas verkliga förbrödring än alia qväden om Sveast och Norest älskog och allt juridiskt reviderande kunna vara. så länge verkliga förbindelsemedel och yttre beröring epunkter soknas, så länze det hörer till sälisyntheterna, alt norrmän besöka Sverge och tvärtom och så länge det är lättare och fordrar mindre tid att i Stockholm erhålla en bokhandelsnyhet från Madrid än från Kristiama. Efter de varma uttalanden i skandinavisk anda, som vid innevarande riksdag först borgareständet och nu sednast bondeståndet haft inför thronen, vill det i sanning förefalla något besynnerligt att se ett rikets ständers utskott afstyrka en motion, som endast afser förberedande åtgärder för ett verkligt närmande emellan de trenne skandinaviska folken på eit område, der detta kan ske utan stora svårigheter, utan att beröra politiska förhållanden och institutioner och till stor ömsesidig båtnad och fördel. Herr Wallenberg hade nemligen uti en inom borgareståndet väckt motion fästat uppmärksamheten derpå, att vid den handelsberöring som redan eger rum mellan de skandinaviska länderna, vid flera tillfällen framstått olägenheter af skiljaktiga bestämmelser inom de särskilda rikena, och att en stor vinst skulle beredas genom införande af ett för dem gemensamt system för mått, vigt och mynt. Då likväl intetdera af rikena i detta afseende egde något system, eå fullständigt, att dess antagande af de öfriga skäligen kunde ifrågasättas, hade motionären ansett det vara lämpligast att genom föregående utredning inbemta, hvilket system kunde hafva största sannolikhet alt vinna bifall i samtliga de skandina viskaländerua, och med anledning häraf föreslagit rikets ständer att i underdånig skrifvelse hos Kongl. M:t anhålla, det Kovgl. M:t täcktes vidtaga nödiga åtgärder för tillvägabringande af ett gemensamt mått-, vigt-och myntsystem för Sverge och Norge samt konungariket Denmark (Danmark-Slesvig) Den motivering, medelst hvilken utskottet trott sig kunna afstyrka en så nyttig åtgärd, är af en .ådan beskaftenhet, att vi tro oss böra här meddela densamma, såsom ett tatande exempel derpå, huru man stundom i våra utskott begagnar de besynnerligaste förevändaingar, då man för ögonblicket vill bli qvitt eller icke har sinne för att inlåta sig på vigtiga och nyttiga förslag. Utskottet yttrar: Beträffande hr Wallenbergs förslag skulle onekligen tillvägabringande af enhet och gemensamhet i anförda hänseendet vara af särdeles vigt för handelsverlden och bespara mycken tid, som under nuvarande förhållanden erfordras för vidlyftiga och besvärliga reduktioner. Enligt hvad inhemtas af allmänna besvärsoch ekonomiutekottets vid sistlidne riksdag afgifna och af rikets ständer gillade betänkande n:r 36, som afstyrkt ett då väckt förslag om vidtagande af ätgärder för att få antaget ett universelt system för mått, mål och vigt, har det erkända behofvet häraf utgjort föremål för uppmärksamhet inom flera länder, utan att dock något resu:tat kunnat vinnas. Oaktadt den inskränkning motionären eifvit åt det närvarande förslaget, kan likväl detsamma ej heller af utskottet förordas. De för ändamålet erforderliga förberedande åtgärder skulle genom inledande af underhandlingar förorsaka kostnader, som efter all sannolikhet blefve utan ändamål använda, .å ännu så ringa visshet finnes, att ett dylikt förslag, om dess genomförande ifrågasättes, komme att understödjas af den allmänna meningen inom de tre staterna; utskottet hemställer: derföre att hr Wallenbergs ifrågavarande förslag ej må till någon rikets ständers åtgärd föranleda. Man vet knappast, om man skall le eller gråta, när man sålunda ser ett utskott, i ifråga om en sak, hvars nytta och vigt det sjelft ganska ampelt erkänner, skygga tillbaka för de kostnader, som det skulle medföra att vidtaga några förberedelser för att erfara, huruvida danska och norska regeringarne skulle kunna vara böjda för någon gemensamhet i detta hänseende. Troligen anser utskottet en kommunikation i ämnet från kanslihuset vid Mynttorget till norska ministerhotellet å Blasieholmen vara underkastad mycken risk och stora mödor och sannolikt anser det grefve Henning Hamilton i Köpenhamn vara så upptagen med funderingar öfver Englands och Rysslands gednaste noter i slesvigska frågan, att man icke kunde besvära honom med en sådan här speciel skandinavik angelägenhet, utan måste i och för densamma till Köpenhamn afsända en ambassadeur extraordinaire. Nästan lika komiskt är det, när utskottet säger sig vara i okunnighet derom, huruvida allmänna meningen omfattar en sådan sak mad hkif MM Anländt 24 utan frifval andaoct