kadt. Detta skulle stå sex veckor efter förlofningen. Beata hoppades i hemlighet att på den tiden kunna utså rätt månget frö till tvedräzt, så att Annas barn aldrig skulle kunna blifva Falkensterns arivingar. En vecka efter midsommaren voro alla gäster resta och den dagliga ordningen återkom. Anna fortfor att bo i de förfallna rummen två trappor upp. Hennes väsende var såsom förr gladt och corglöst. Om hon misstänkte Beatas intriger och illvilja, så syntes åtminstone att hon icke fruktade denna, utan lät henne spinna sina ränker, utan att Anna frågade derefter. Hon promenerade, hon red och hon åkte med Falkenstern. Alltid var hon glad, alltid redo att sällskapa med honom och alltid vänlig; men hon sökte aldrig hans sällskap, ttan det blef ständigt han som måste uppöka henne. Tant Catharina märkte detta och runkade så hufvudet. I ett förtroligt ögonblick sade hon åt Walter: Anna är icke kär i Bengt, och det är illa; ty då lärer han väl som hennes man komma att mörda henne af svarsjuka. Tro icke det, svarade mulatten. Hennes glada och hurtiga sinnelag skall nog besvärja stormen. Den aflidna hade ej ett sådant humör som denna, och för öfrigt... är kan nu lugnare.t Allde!es icke. Se bara på honom när löjtnanten talar vid Anna. Ja, det är sannt. Hon är verkligen svartsjuk på den der pojken, utropade mulatten ladt. e Jag tror det gläder Walter.4 Å nej; men då vet jag att lilla Snåden varit framme. Nu får jag lof att återigen