Aftonbladet – 31 januari 1863, sida 2

Låt dem gå och blif stilla. Jag ber derom. Anna satte sig. CHar Anna varit ond på mig?4 frågada Fa!kenstern. tIngalunda, och hvarför skulle jag ha varit det? tFör mina ord i går afton. De föreföllo dig måhända något förmätna.t tJag skämtsr allt för ofta och gerna sjelf för att kunna missförstå ett sådant. Du ansåg således hvad jag sade för narri? 4 frästa Bengt, jag konde väl ej annat, och jag bar just funderat på att kunna betela dig med samma mynt. CMed samma mynt, Anna, då kom du alt betala mig just så som jag önskar.4 Fslkenstern sl t hennes hand i sia och tillade med eftertryck: 4Jag har icke skämtat; jag har talat allvar, Ånna.s Den unga qvinnan reste sig häfög4; men Falkenstern nödgade henne utt åter sätta Tj ande med oförändrad fasthet: (Från första stunden jag såg dig hade jag beslutat att du skulle bäifru min hustru. Ännu aldrig har jag vikit ifrån ett fattadt beslut, det må ha varit godt eller ondt, och jag tänker icke heller nu göra det. CMen du måste, in Anna med wgn och :llvarlig röst. Jag skall aldrig gilta mig utan kärlek, och jag älskar dig icke. Dessutom — jag är fattig och du rik; jag vill icke at: man skall tänka, än mindre säga om mina barns moder att hon af egen-byita sålt sin frihet. På detta svar var jag beredd. Du säger alt du ej älskar mig — jag vet det, och indå är jag den enda man du nu mera skalle kunna skänka ditt bjerta; den enda man,