Aftonbladet – 31 januari 1863, sida 2

Frukosten stod. dukad. In i sslen trädde Beata, stödd på sin mans arm. Svärligen kunde man få se ett ansigte, som talade om mera hängifvenhet än hennes. Åsynen deraf skulle ha kunnat öfver tyga den argasie tviflare om alt äktenskap. lig sälihet icke är ett tomt ord. Falkenstera stod på tröskeln till de åt ter. rassen uppslagna glasdörrarne och samtalade med löjtnant von Stral, då de båda makarne inträdde. Mathilda satt vid ett af de öppnade fönsterna och såg med likgiltig blick ut i den klara sommarhimlen. Aila voro samlade, men Anna saknades. Falkenstern tänkte der han stod och med en viss otålighet fästade ögonen på salsdörren, genom hvilken han väntade att få se henne inträda: Skulle miva ord i går afion bafva skrämt henne, så att hon icke kommer ned till frukosten. Omöjligt, hon hörer icke till dem -om låta skrämma gi I detsamma gick dörren upp och Anna inträdde, glad och vacker som dagens himmel. Hon bh le helt ogencradt på Fulkenstern, räckte löjtnanten förtroligt handen, och då tant Catharina: och alter äfven kommo in, började man frukosten. Falkenstern egnade som vanligt sin artighet och uppmärksamhet uteslutande åt Bvata; men till hennes stora harm följde ögonen ieke med häåns ord. De sednere ställdes visserligen till henue; men de förra följde Anna. Beata kände en nervös retlighet öfver der härdighet med hvilken Falkenstern betrak sade svägerskan, och hon var nära att qvälvas, då hon inom sig måste erkänna at Anna var så vacker, så glad och så intazande, att det borde utgöra ett nöje att se vå henne, i