Aftonbladet – 29 januari 1863, sida 2

Falkenstern stirrade tankfullt genom den nyss gjorda uthuggningen och lät blicken hvila på den tafla, som lig utbredd framför honom. Småningom tystnade talltrasten. Nattens stillhet efterträdde aftonens poetiska frid; men FPalkenstern qvarsatt ännu. Plötsligt fästades hans uppmärksamhet vid något, som skymtade emellan träden i allen till venster. Han betraktade föremålet med granskande blick och fann att det var ett fruntimmer, som med lätta steg gick ned åt sjön. Annat, mumlade Falkenstern och reste sig hastigt, tagande vägen utför terrassen ät högra allta för att sålunda genskjuta pattvandrerskan nere vid sjön. Kommen till platsen utanför paviljongen, fick han se henne stå på den lilla öfver vattnet utbyggda bryggan. Annas ena hand hvilade på ledstången. Ansigtet hade hon vändt ifrån Falkenstern, så att han icke kunde urskilja dragen; men aldrig hade h. nnves fivur förefallit honom så plastisk som sedd så der likasom aftecknande sig emot den ännu qvardröjande aftonrodnaden. Falkenstern gick fram och var henne bra nära innan hon vände sig om. Dä hon fick se honom syntes hon något öfverraskad, och Bengt tyckte att en skugga af missnöje flög öfver de lugna dragen. En herrlig afton, yitrade Anna, utan några ord som tolkade hennes öfverraskning. dja, i sanning, svarade Falkenstern och satte sig på en af bänkarne, som stodo på bryggan. Luften är så mild att man kunde tro eg förflyttad till södern.4 Han lade hatten bredvid sig och strök med handen öfver paunan, tilläggande: Eno sädanhär ljuf och skön sommarafton