Aftonbladet – 28 januari 1863, sida 3

Nå, än sedan?, utropade Anna skrattande, ?de måste väl nöja sig, äfven om de ej fingo något. Förmögenheten är ju din och icke deras. Vill du förstöra den, så har du full rätt dertill.? Afven om jag lemnade dina barn utan något arf, inföll Falkenstern ironiskt. Anna såg på honom med en min, som om hon tyckt aft hon sagt något riktigt grundligt enfaldigt; men då hon uppfångade hans gäckande leende sade hon hastigt: Jag har aldrig ett ögonblick tänkt på arf, det kan jag försäkra dig.? 5å mycket bättre. Jag har således din tillåtelse att ruinera mig. Vi skola alltså icke mera tala om den saken. Nu till hvad jag vill säga dig. Du medtog ej någon tjenarinna, och likväl har du tvenne barn Hvarföre detta arrangement?? Helt enkelt dertör att jag icke har nägon domestik, utan blott en uppasserska?, svarade Anna. ?Så-å, det vill med andsa ord säga ..? — Att jag icke behöfrer någon, inföll Anna häftigt. Blodet brann som purpur på hennes kinder. En tystnad uppstod. Falkenstern bröt den i det han helt skämtsamt yttrade: Jag har redan under de första timmarne du vistats hos mig lyckats förarga dig, något som gläder mig, ehuru det tycks som du icke hade särdeles svårt att blifva ond.? ?Å nej, det har jag vissticke, försäkrade Anna. Du har icke heller någon svårighet ati erkänna dina fel, märker jag. Låtoss emel. lertid för ögonblicket sluta fred och viss mig den godheten att åhöra ett förslag, som jag önskar göra dig. I mitt hus vistas en qvinna, som har varit mina barns vårda rinna. Jag skulle vilja att du antoge henne till din enskilda uppasserska medan du vi stas här.? Ehuru tacksam för ditt tillbud, måste... i Du antaga det, afbröt henne Falkenster: värt; det vore tillejordhet att afstå det