Aftonbladet – 28 januari 1863, sida 2

Nyss ett glädjebudskap flugit Blixtsnabbt kring vår hela fosterjord; Ifrån tronen och till folket Hvilket löfte, hvilket kungaord! Åter har en Carl förkunnat Fosterländska, ädla tänkesätt; Ater har en Carl i häfden Ritat in sitt namn för menskorätt. Kungen handlat, kungen talat, Som vårt lands, vår samtids bästa tolk; .. Huru många kungar hafva Arligare talat till sitt folk? Konungen det är, som räckt oss Ifrån tronen trofast, redlig hand; I historien icke bättre Handslag vexlats mellan kung och land. Slägter dö och sekler flykta, Verlden bär förgängelsen sin skatt ; Allt hvad stort och godt du verkar, Strälar genom tidehvarfvets natt. Krigarns segersvärd, som ljungeld Fiammar till i häfdens tempelhus; Fredlig idrott på dess altar Lyser evigt, värmande och ljus. Bifallshelsadt, medborgshylladt Går kring landet — konung — nu ditt namn; Så det är som folket sträcker Emot dig sin kärleks öppna famn. Rundt kring landet går en stämma Tolkande ditt lof — kung Carl — i dag; Så det är när folkets hjertan Klappa med magnetiskt samma slag. Fosterlandets Carlsdag lyser Klädd i tusen stora minnens glans; Du dess panna nu har smyckat Med din egen äras medborgskrans. Hvarje gång, som folket jublar, Det vår Carlvagn är, som nalkas då; Länge mognade och tänkte Verk och värf vi då helt nära stå. Blemstrar ock en dag ditt kungsord Upp i endrägt, kraft och allmänt gagn, Skall jemväl din stjerna stråla Oförgänglig i vår Carlavagn.