Tidningen Dalpilen strar om det kung. liga revresentationsförslaget: UCSverges landamären genljuda i dessa dagar af jubel! öfver det af konungen framlagda förslaget till en oy och tidsenlig representation. Och i sanning sällan har väl en monark gifvit sitt folx en etörre aniedning till glädje. Mon beböfver icke vera rättslärd eller statsekonom för att lörstå värdet af den erbjudna gäfvan. Vi se nemlien här en konung, som, mån om sitt lands lycka och utan nögot annat tvång än den fria viljans, åt sanningen och förnuftet offrar de gamla fördomar och föråldrade institutioner, som så länge tämmat och splittrat de krafter, fosterlandet så väl behöfver enade. Och det är icke delvis som man tagit itu med reformen: man har ryckt upp tisteln med roötev. Genom denna handling har konung Carl icke bl.tt framkallat ögonblickets hänförelse och bifall, han har derigenom tillika betryggat sitt folks framtid och ledt det in på en hana, der det kan vänta sig lycka och välsignelse, samt zjort sig värdig att med ära nämnas vid sidan af de vackra namn, som pryda Bverges stola kungalängd. — Falu Tidging och tidningen Helsingen ie sf samma anda. — Blekingsposten uttalar sig sålunda: 4Den stora nyårsgåfvan al det kungliga representationsförslaget har tacksamt mottasits ef alla, som med tillbakasättande af sjer kritveohetens beräkningar, endast önska fos.erlandets väl. Det är aldrig genom bjulens mi 0gd uti ett redan inveckladt konstverk, som mun förbättrar dess gång, sade redan 1810 års vOnstitutionsutskott, då fråga blifvit väckt att insätta ett femte 7bjul eller ett femte stånd i det konstiga riksrepresentations-urverket, det är genom bestämdheten och kraften af deras verkan, genom borttagandet af alla onödiga bisaker, som det kan få den styrka, som är enlig med dess sammansättning och med dess ändamål. Att konstverzet? med sind fyra ?hjul? nu ev ut sin tid, deröfver har konung Carl XV sjelt uttalat en af den al männa meniogen understödd dom. Det blir, hoppas man, icke börden, icke slumpen, som längre får lagatitta för tolket; det blir icke själasörjarne längre förbehållet att såsom riksstånd beeluta om rent veridsliga ting, det är svenska folket, som vil! taga vården