Aftonbladet – 23 januari 1863, sida 3

— sta ord. Bekännelsen om hans kärlek hade å en hårsmån när undsluppit honom, men han hejdade sig med detsamma. 4Jag bryr mig icke om mig sjelfS, tänkte han. CMen huru kan jag vara viss på att ej göra henne bedröfvad? Skulle ni ha svarat ja? upprepade hon, Jag tvekadet, svarade han. Jag tvekade mellan ja och nej. Hennes hand tryckte sig fastare molhans arm; en plötslig darrning genorabäfvade henne i hvarenda lem; hon kunde icke hålla ut längre. Hela hennes hjerta öppnade sig för honom i nästa fråga: STvekade ni för min sku? Ja, svarade han. fag min bekännelsa i utbyte mot er; jag tvekade för er skull. Hon sade ingeating mera, hon endast såg på honom, 1 denna blick träffade sanningen honom slutligen. I nästa ögonblick fana hon sig omsluten af hans armar och göt ljufva glädjetårar med ansigtet doldt vid hans bröst, tFörtjenar jag väl min lycka?4 muta hen, och slutade med denna era äga Ack, jag vet huru de lumppta småsinnade menniskor, som aldrig känt och aldrig lidit, skulle svara mig, om jag fägade dem hvad jag frågat er. Öm de xände min historie, skulle de glömma 2: frestelserna och blott komma ihäg brottsligheten; de skulle hålla eig fast .d min synd och halka förbi allt mitt iidande. Men ni är ju ej en af dem? säg mig, om ni hyser ringaste skymt till misstroende. Säg mig, om ni tviflar på, ett det enda dyrbara målet för hela mitt kommande lif är att bli er värdig! Jag bad er stanna qvar och möta mig här; jag bad er, alt om ni hade någon hård sanning att säga mig, söga den här med edra egna läppar. Säg den pu, min älskade, min make, säg mig den nu!? Hon såg upp, ännu slutande sig intill honom, säsom hon slöt sig till hoppet om sitt bättre kommande lif. Säg mig sanningen!4 upprepade hon. Med mina egna läppar? Ja, svarade hon ifrigt. Säg hvad ni tänker om mig med edra egna läppar ! Han böjde sig ned och kysste henne. SLUT,