Aftonbladet – 23 januari 1863, sida 3

betraktande honom, Com det gläder er lika mycket ait få se mig äter, som det gläder mig att få se er? Kanske gläder det mig ännu mera på mitt eget olika sätt, svarade han emåleende. Hon tog af sig hatten och schalen och satte sig ännu en gång i sin gamla armstol. Jag tycker att gatan är mycket ful, och ingen kan förneka, att huset är mycket litet. Och ändå, och ändå käns det som att komma hem igen. Sätt er der ni brukade sitta och berätta för mig allt hvad ni gjort, ja till och med allt hvad ni tänkt, medan jog varit borta.? Hon försökte åter taca sin tillflykt till den oändliga mängd rågor, genom hvilka hon var van att förmå honom tala om sig sjelf. Men hon framställde dem mycket mindre otvunget,. sycket mindre skickligt än vanligt, Hen-. nes enda, alltipg annat uppslukande oro var Icke en oro att leka med. Etter en fjerdedels timmas tid, upptagen å ena sidan af tvungna frågor och å den andra af mot eträfviga svar, vå ade hon slutligen närma sig der farliga ämnet. Har ni fått de bref jag skrifvit till er?? frågade hon plötsligt och vände för första pången sin blick bort ifrån honda. 7Ja, svarade han, Callesammans.4 tior ni läst dem?4 Hvartenda ettoch många gånger omigen,? Hennes hjerta bultade eom om det ville gväfva henne. Hon hade modigt hållit sitt löfte. Hela historien om hennes lif ända från hemmets skeppsbrott i Combe-RKaven ill den dag, då hon försiörde det hemliga mentet i sin systers närvaro, hade från jan till slut blifvit framlagdt för honom. Ingenting som hon gjort, ingenting ens eom hon hade tänkt, bade dolts lör honom. Såsom han skulle ha hållit ett gifvet löfte till ienne, så hade hon hållit sit löfte till hovom. Hon hade ej vacklat i sitt beslut att så, men nu vacklade hon vid den enda a som hon kommit dit för att fram illa. Huru storkt hennes begär än var tt få veta om hon vunnit eller förlorat hoiom, var dock hennes fruktan för att få reia det ännu starkare i åeana stund. Hon jäntade och darrade, hon väntade och sadg: ngenting mera, hä.