(Insändt.) Den 14 November blef en handlande af öfverståthållareembetet för polisärender fälld att böta 3 rdr för felaktig mantalsuppgift. Den 9 påföljande December erlade han dessa böter och erhöll derå ett så lydande qvitto: Handl. N. N. har eriagt de böter Tre Rdr — öre, hvartill han, genom ÖOiver-StäthållareEmbetets Utslag d. 14 sistl. Nov. för fel. mantalsappgift blifvit fälld; Betygar Stockholm och Kongl. Police-Kammaren d. 9 Dec. 1862. C. J. Rosenström. Annot. d. 912 62. C. Jvringius. Obs. Detta qvitto gäller icke, utan att vara behörigen annoteradt.4 När den bötfällde erlagt böterna och fått dem qvitterade samt qvittenset både kontrasigneradt och annoteradt, trodde han sig kunna sofva den rättfärdiges sömn. Men tidigt en morgon i de första dagarne af detta året väcktes han af en obehaglig nyårsvisit utaf två poliskonstaplar, hvilka öfverlemnade ett visitkort af följande lydelse: Handlanden N. N. kallas till inställelse uti Kongl. Poliskammaren Lördagen den 3:äje dennes kl. 10 f. m. vid 2, Rdr Rmt vite för att inbetala de honom den 14 sistlidne November, för försummad mantalsskrifning, ådömde böter 3 rdr rmt. Stockholm den 2 Januari 1863. J. Tjellander, Polisöfverkonstapel.s Efter att ha hunnit bhfva riktigt vaken framletad2 handlanden det erhållna, kontrasignerade, kontrollerade och annoterade qvittenset och visade det för poliskonstaplarne samt förklarade att han icke ämnade infinna sig i poliskammaren för att erlägga böterna en gång till. Märkvärdigt nog har han icke blifvit ålagd att betala de i kallelsen utsatta böterna för försummad inställelse! Af denna händelse lärer man emellertid, att det icke är nog till parters fredande från nya kraf utaf polisen, att de ha erlagt sina böter: och att registrator och kanslist antecknat detta, hvarföre det hemställes till hr öfverståthållaren, som säkerligen vill hafva god ordning iakttagen, om det icke vore lämpligt föreskrifya att hädanefter äfven kommissarien och de begge öfverkonstaplarne i hvarje trakt skola underteckna bötesqvittenserna, så att de må veta hvem de hafva anledning att kalla eller icke.