Aftonbladet – 22 januari 1863, sida 2

drifva den i rummet åt gatan. Hon: var snart i stånd att umbära bädden på soffan; hon kunde vara klädd och sitta uppe kringbäddad af kaddar i en länstol. De timmar, då hon befriades ur sängkammaren, utgjorde den dagliga stora tilldragelsen i hennes lif. Dessa timmar var det hon tillbringede i Kirkes sällskap. Hon hyste ett dubbelt! resse för honom nu; intresset för en man, . vars beskyddande omvårdnad räddat hennes förnuft och henoes lif; intresset för en man, bvars bjerlas dyrbaråste och djapaste bewlighet hon uppsnappat. Efter hand blefvo de så obesvärade och förtroliga med hvarandra som gamla vänner; efter hand begagnade hon sig af olla aina privilegier och banade sig emisatänkt väg till den närmaste bekantskap med hans karakter. Heunes frågor vorootaliga. Ailthvad han kunde ha att berälta om sig och sitt liflockade hon fiat och omärkligt ur honom; han, den minst sjelfkära mennviska, blef egoist i hennes skickliga händer. Hon utletade hans stolthet öfver hans fartyg och begagnade sig deraf uten samvetsförebråelse. Hon ledde honom till att tala om fartygets goda egen: skaper, om de storverk det uträttat under svåra förhållanden så, som han aldrig ännu i sitt lif talat till någon lefvande varelse på !andbacken. Hon utforskade honom i hans enskilda ångestfalla timmar och hans outsägliga fröjder till sjös, byilket allt han för: hemligat för sin egen styrman. Hen betraktade bans uppflammande ansigte med en angenäm känsla af irlumf, när hon underblåste elden; hon lockade honom gatt glömma allt afseende på tid och rum och att under lifligheten of sitt tal slå ett lika kraftigt slag i hotellets lilla rankiga bord, 6om om harg nand träffat höns fartygs solida reling. Hans förvirrlag, då han märkte sin-egen glömska, roade henne i hewijghet: hon var färdig att låta ett utrup af förtjusning undslippa sig, när han ångerfullt undrade hvad han väl hade tänkt på, som gjort så.