Aftonbladet – 22 januari 1863, sida 2

min lemonad och skalar mina äpplen bättre och rättare än jag skulle kunnat göra sjelf Ack, om jag kunde bli man, huru gerne skulle jag ej vilja bli en sådan man sor denne!? Hon tillät aldrig sina tankar sträcka sig utöfver denna gräns, så länge han var nä varande. Det var föret när qvällen skilj dem åt, hon vågade låta sin själ drija vic den sjelfappoffrande hängifvenhet, som så bara hertighetsfullt räddat henne. Kirke visste föga hvad hona: tänkte om honom : hennes egen kammares hemlighetsfullhet un der de timmar som förflöto, innan hon i somnade. Ingen aning genomlopp hans sj om det inflytande han utöfvade på henne. om den nya anda han inblåste i dette nya lif, så känsligt öppet för intryck under den första friskheten af des återvunna medvetande. Hon har inger annan som roar henne, arma qvinna, bru kade han vemodigt tänka, då ban sat ensam i sitt lilla rum i andra våningen. cOm en så rå krabat som jag kan förjaga de ledsamma timmorne, till dess hennes vänner komma hit, skall jag af hjertat gerna berätta för henne allt hvad jag kan. Han var ur humör och orolig ny för tiden, så ofta han var uppe hos sig. Småningom blef det en vana för honom att göra långa ensliga promenader om qvällarne, då Magdalen trode aw Jan sor en treppa högre upp. In gång gick han hastigt bort midt på dagen, i affärer, såsom han sade. Någonting hade tilldragit sig mellan Magdulen och honom aftonen förut, hvilket föranledt henne att omtsla huru gammal hon var. Tjugo år sista födelsedagen?. tänkte han. Drag tjugo från fyrtioen. En liten nätt rest, en så liten nätt summa, att min lilla -brorsson skulle önska sig den.4 Han gick till varfvet och betraktade med bitterhet skeppsbyggeriet. Jag får ej glönma huru ett fartyg är konstrueradt, sade han. Det skall ej dröja länge innan jag återiar mitt gamla yrke igen.