Aftonbladet – 20 januari 1863, sida 2

mellan Upsala och Stockholm, som måhända är den lifligaste inom riket, och dels att ändpunkterna för dess föreslagna linier, Falun och UpBala, äro belägna midt inuti landet, samt af desza Falun en så mycket olämpligare ändpunkt för en stambana, som från denna i sig sjelf föga betydliga ort redan utgår en jernväg i spetsig vinkel mot den föreslagna. Pöratt u bpfylla fordringarne af ett system, synes mig de af komiten öreslågnå banor behöfva fortsättes med såmmanbindningar emellan Upsala och Gefle såmt emellan Sevalla och Köping — Hult-jernvägen. Men med denna utsträckning skulle staten troligen anses hafva älltför frikostigt utmätt stambanor åt tråkterna norr om Stockholm, utan att ändock hafva fullständigt tillfredsställt deras behot, enär dels Upsalatrafiken underkastats en betydlig omväg och dels hela landet öster om Sigtunafjärden lemnats alldeles lottlöst. Efter min mening böra två stambanor norrut från Stockholm föreslås: den ena raka vägen till Upsala och vidare till Gefle; den andra öfver Stäket till Sevalla och vidare öfver Westeråe till närmaste punkt på Köping—Hult-jernvägen. tDen förstnämnda af dessa banor, som tillgodoseende ett ganska stort lokalintresse, följer den nuvarande stora stråkvägen till Norrland, eger, jemte fördelaktiga terrängförhållanden, den i vårt land sällsynta fördelen att på en längd af omkring 16 mil beröra tre så stora städer som Stockholm, Upsala och Gefle, i hvilken sistnämnde stad den dessutom träffar en jernväg, från hvilken kan uppfängas trafiken emellan hufvudstaden och Falun samt den norr om Falun belägna delen af Dalarne. Den andra linien, som ock under fördelaktiga terrängförhällanden går genom en af våra bördigaste trakter, der en stor stråkväg förut löper fram, synes mig ega en vida större politisk vigt än en väg från Stockholm öfver Sevalla till Falun, bland annat derför, att om en fiende skulie t. ex. vid Södertelje, såsom lätt kan ske, afskära den vestra stambanan, vore hufvudstadens förbindelse med samma bana på en vig norr om Mälaren af oberäkneligt värde, vare sig för försvarskrafters samlande i Stockholm, eller för bortförandet af dess dyrbarheter. Denna bana skulle dessutom utgöra en tjenlig basis för en eller flera bibanor norrut, hvarigenom åe derstädes belägna bergslagen erhölle en lätt kommunikation både åt öster och vester. I främsta rummet vore en del af den behöfliga förbindelsen emellan Sala och Westerås redan genom stambanan verkställl. För öfrigt kan jag icke erkänna varuutbytet emellan dessa bergslag och den spanmålsproducerande delen af Westmanland vara mera än ett lokalintresse, som icke ensamt berättigar till en stamwbana. sJag förutser två giltiga anmärkningar emot mitt förslag: den ena att två banor komme att. från Stockholm eller dess närhet löpa ett stycke på föga afstånd från hvarandra, och den andra, att hela vestra banan droges för nära intill Mälaren.. Hvad den första angår, är likväl en utstrålning från hufvudstaden en vida mindre olä-. genhet, än en sådan från en mindre ort, t. ex. Falun; och beträffande den andra, så vore det. visserligen fördelaktigare för jernvägen, om Mä-. aren icke funnes, men olägenheten af dess tillvaro minskas icke genom att aflägsna jernvägen derifrån. Det kan nemligen antagas, att ingen. synnerlig trafik skulle från närheten af Mälarens hamnar uppsöka en jernväg långt norrut, hvaremot trafiken från hela norra delen af Mälaredalen, som nu måste söka sig ned till Mälaren, sannolikt skulle åtminstone till en del icke öfverfara en jernväg, som träffades norr om sjön. Landsvägen genom städerna utmed Mälarens norra strand är ock mera befaren än någon nordligare i samma riktning, ehuru en landsväg bör hafva svårare än en jernväg att täfla med en segelled. sEnligt mitt förslag skulle den sammanlagda väglängden icke blifva större, än efter det vid 1856 års riksdag framlagda system, hvilket utom den af föredragande departementschefen nu föreslagna linie upptager en linie emellan Brovallen och Frövi. Den skulle blifva vida kortare än de hnier, som, efter sitt begrepp, nödvändigt påkallas af den sista komitens förslag, och at hvilka linier Upsala—Grefle och Köping—We sterås icke lära byggas genom lokalintressenas lörsorg, enär de just för aflägsnare intressen äro mest behöfliga. sHvilkendera af de banor, jag föreslagit, bör först fulländas, anser jag vara en fråga af underordnad vigt, om blutt bäda linierna bestämmas, el!er åtminstone ingendera genom andra banor omöjliggöres. Men då genom mitt förslag de östra och norra intressena onekligen bletve aldrabäst tillgodosedda vore det skäligt att bereda det vestra intresset någon ersätt: ning uti ett skyndsammare utförande af dess väg; och jag hemställer derföre i underdånighet i om en sådan framställning till rikets ständer, att af den för norra jernvägen under nästa statsregleringsperiod nu högst föreslagna summa, 5,850,000 rdr, måtte anvisas 4 350,000 rår tili anäggande, så långt medlen förslå, af en stambana från Stockholm öfver Stäket i riktning emot Sevalla och vidare till Köping Hult-jernvägen; samt 1,500,000 rdr till förberedande arbeten å en stambana från Stockkolm öster om Sigtunafjärden genom Upsala till Gefle. Statsrådet, gret e von Platen yurade: sOlägenheterna i strategiskt hänseende af att öster om Sigtunafjärden törlägga den jernbana, som är afsedd att sammanbinda hufvudstaden i med vestra och nordvestra delarne af Sverge, hafva städse framstått såsom icke mindre i ögonen fallande än de, i ekonomiskt och financielt afseende, mot att vester om nämnde fjärd vilja an:ägga en bana, som är ämnad att på ändamålsenligaste sätt bereda förening mellan Stockholm och Upsala, hvarigenom ej allenast skulle åstadkommas en omväg, framför allt önskvärd att undvika, då rörelsen är beräknad i första rummet på resande, utan äfven opåkalladt ådagaläggas ett förbiseende af den ömsesidiga fördelen af en förbindelse eme:lan hufvudstaden och en landsdel, Roslagen, .om, att döma efter I autentika uppgifter, till icke ringa del bidrager att förse Stockholm med lifsförnödenheter. sOm emellertid genom en särskild bana, dra gen från hufvudstaden i vestlig riktning, de om nämnda strategiska olägenheterna — och med! detsamma det rörnämsta och giltigaste hindret; mot banan öster om Sigtuna-fjärden — skulle kanna undanrödjas, kan jag icke annat än anse som en skyldighet att söka undgå äfven de ij sednare fallet vidrörda olägenheter, och till följd häraf så mycket allvarligare fösta uppmärksamheten på de ofvan anförda företräden, com äfven den östra banan eger såsom en förening emellan Stockholm och Upsala, destomera som svårligen någon, med rklig kännedom rörande förhållandena på stället, lärer kunna betvifla, att en utsträckning, på statens elleren obillaa he ftfnad an fåne kammar Att amA pr I