Aftonbladet – 19 januari 1863, sida 2

lie mitt hufvud ängande mening spricka! Ingen sammashäng till svar på alla de frågor, som ställdes till fru Wragge, kunde man den morgonen aflocka henne. Hon steg från en klimax af ordförbistring till en annan — och slutade sin visit under sängeu, der hon obegripligt nog letade efter sig andra sko. Morgonen kom — och doktr Merrick lofvade Megdalen, att: hon skulle få se en annan g al vän näsia dog. På aftonen, då den frågande rösten såsom vanligt gjorde sig underrättad om hennes tillstånd och dörren öppnades några tum på glänt för frågans besvarande, inföll hoa med matt röst sjelf: Jag tackar, jag är bättre.4 Bit ögonblicks tystnad uppstod och derpå, just då dörren åter tilislöts, sjönk rösten till en hviskaing och sade med värme: Gud vare !ofvadi4 Hvem var han? Hon hade frågat dem alla, men ingen kunde säga benne det. Hvem var han? Nästa dag kom, och hoa Lörde dörren sakta öppnas. Snabba fotsteg trippade in i rom guv närmade nig till hennes säng, Var dot: åter en dröm? Nej! Der stod han i sin egen oföränderliga verkhghet med det ymniga ordflödet, som mitdt vällde fram öfver hans läppar; med den flyktiga ansatsen af humor tindrande i hans brokiga ögon — der stod han, djerfvare, mera trovärdig, mera respektahel än någon. sin, klädd i glänsande svarta kläder, med en hvi haisdus utan r ocuste fläck och ett yfvigt krås — den oblyge, oemots:åndlige, oföränderlige Wragge! Inte ett ord, min söta vän! sade kap ienen och slog sig beqvämt ned bredvid sänaen få sn genmla luaronga säd. Jag skall taga allt flondet på min tott. och jag ;hoppas ni skall medge att en för ändamå