Aftonbladet – 19 januari 1863, sida 2

fråga, huru det sfod tifl i sjukrummet. Rösten var främmande för henne; den var allid försigtigt sänkt i samma lag sva ton. Den frågade om kenne på morgonen, när hon vaknade — på middagen, när hon intog sin lilla måltid — om qvällen, innan hon åter somnade in. SHvem är det, som är eå orolig öfver raig?t Detta var den tanke, hennes fjäl va stark nog alt bilda: — ilvcm är det, som är så orolig öfver mig?? Ånvu några daga: — och hon kunde tala med sjuksköterskan vid sängkanten; hon kucd e hesvara de frågor; som framställdes al en äldre m: an, hviikea visste mera om henne än bon sjelf och sade sig vara doktor Merrick; bon kunde sitta uppe i sängen, stödd af kuddar, undrande Hvad som händt henne och hvarest hoa var; hon kunde känna tilltagande nyfikenhet öfver den Ingna rosten, Som änpå alitjemt utanför dörren efterfrågade hennes tillstånd morgon, middag och qväll. Ytterligare en d g framåt — och doktor Merrick rågade henne, om hon var tillräckligt stark att se en gammal vän. En mjuk röst bakom honcm sade i en fin och hög ton: thet är bara jag.4 Hösten åtföljdes af mrs Wir. :eges oväntade uppenbarelse i kroppslig skepnad med negligeen mycket på sued: ena skon hade Jan lemnut efter sig i ryminet väst Påck, se på hecuel se på henne hura! utröpede mrs Wragge i extas, fallande ned på sina koän bredvid Mazdalens säng mt en duns, så att huset skakade dervid. fjud välsigne henne, hon är så bra, sä att hon redan emåler åt mig. Hurrah, gossar, burrebl — Jeg ber om ursäkt, herr doktor, mitt uppfögnde är ej som det egner och anstär ett frun; i Mitt hufyul är kul. den dertill, icke jag. Jeg måste sk ff. mig