Aftonbladet – 17 januari 1863, sida 2

främlingars godtfinnande, genom en sjukdom, som betagit henne all kraft både till kropp och själ, så återfann han henne — denna qviona, som för hans själ hade upplåtit en ny verld af skönhet och ljus; den qvinna, som med cn blick hade väckt kärleken till lif inom honom. Hvilken törfärlig olycka hade nedtryckt henne så grymt och så djupi? Hvilken bemlighetsfull makt var det som bade ledt honom till deuna sista tillflyktsort för hennes fattiodom och förtviflan, just i den stund då hjelp mest var a nöden? Om det är så bestämdt attjag skall återse henne, så måste detske?. Dessa ord återkommo för hans tankar — de minnesvärda -ord, om han vid af-kedet hade sagt till sin syster. Med den tanken i sitt bjerta hade han gått dit pligten kallat honom. Många månader hade förflutit, mångtusende mil hade sträckt sin längd öfver det oroliga hafvet, emellan horom och henne. Och under loppet ef denna tid, öfver dessa omätliga haf hade ban, dag efter dag, ratt efter natt, clltefter som himlens vindar blåste och det goda skeppet plöjde sin bana för deras krait. allt mer och mer närmat sig det mål. som nu var satt för honom; utan att sjelf vita det bade färden ledi bonom till mötet vid denna fattiga dörr. Hvad är det som har fört mig hit? 4 hviskade han till sig sjelf. SÖdets lek? Nej! Guds vilja. fan satt orörlig, utan tanke på hver ban var, utan att ukta på tidens gång, till dess ljudet af fotsteg hastigt kte honom ur sina drömmar. Dörren öppnades och läkaren kom in. Doktor Merrick, presenterade värdinnan och fremsatie en stol åt honom. Mr Mercick, rättede den nykomne, i et lan. lugat tog den erbjudaa stolen. tJag är ej doktor, tott prakt serande föltskär. Mannen måtte nu vara doktor eller fältskär, så var det ett uiryck i hans ansigte