detaljer, anmärkande likväl talaren, att han iutskottet ej gillat formen för anmärkningens framställande. Frih. Sjernstedt, som tillhört 1861 års revisorer, upptog hr Montgommery-Cederhjelms anförande och försvarade i ett längre anförande revisorernas åtgörande. I 1860 och 1861 års berättelse hade intet utlåtande blifvit så detaljeradt, som i fråga om postverket, men nämnde otlåtande hade just föranledt en kongl. skrifvelse, Visserligen kunde det medgifvas, att revisorerna kanske gått för vida, då dei fråga om Ultuna talat om grisar och får; men då revisorerna ej funnit förvaltningen så god, som de önskat, borde de ej klandras derföre att de anmärkt förhållandet. Det bästa beviset för anmärkningens behörighet var, att statsutskottet byggt på revisorernas uppgifter. I andra anmärkta förhållanden visade frih. Stjernstedt likaledes, att revisorernas anmärkningar lagts till grund för åtgärders vidtagande, och ansåg tal. att deras skyldigh t sträckte sig till att tillse icke allenast att penningarne utgått, utan äfven att de blifvit väl använda. Man borde snarare vara tacksam för deras bemödanden att påpeka brister, der de förefunnes, än klandra dem derför. Anmärkningen vore sväfvande och öfverflödig, hvarföre tal. ogillade densamma. Frih. Tersmeden ogillade anmärkningen i den form den framstälts; om saken kunde han ej yttra sig, då intet bevis blifvit anfördt till stöd för densamma. Hr Montgommery-Cederhjelm sökte fortfarande försvara utskottet och önskade att anmärkningen med godkännande. skulle läggas till handlingarne. Hr R. T. Cederschiold ansåg äfven de små an. märkningarne förtjenta af uppmärksamhet, så framt anslag blifvit lemnade för vissa ändamål, men ej rätt använda. Hvad t. ex. anginge anmärkningen, att det i artilleri-kasernen voreså trångt att två karlar måste ligga i samma säng, vore denna sak ur moralisk synpunkt ingalunda ovigtig, likasom för truppens helsa och välbefinnande. Inom fångvården till och med hade man ansett detta ganska vigtigt och der undanröjt ett sådant förhållande. För öfrigt vore det rikets ständers pligt att, då revisorerna utgjorde deras delegerade, hålla revisorernas anseende uppe, samt ej på grund af ett enskildt subjektivt omdöme, för hvilka inga bevis blifvit anförda, fatta ett beslut, som skulle skada den konstitutionella id, som afsågs med statsrevisionerna. På grund af de af tal. anförda skäl, yrkade han, att alldenstund intet bevis framställts för anmärkningen3 befogenhet, densamma ej kunde till någon åtgärd föranleda. Äfven frih, R. Cederström och hr von Ehrenheim ogillade anmärkningen. Utskottets yttrande i den ifrågavarande punkten lades med ogillande till handlingarne. I öfriga delar godkändes betänkandet eller lades till handlingarne, der annan åtgärd ej erfordrades. Statsutskottets utlåtanden n:ris 23, 25 och 26, äfvensom n:r 28, angåendelen med Hannover afslutad traktat om Stade-tullens upphörande, biföllos, hvarefter ståndet åtskildes kl. 9.