Aftonbladet – 15 januari 1863, sida 2

kommissioner tvingade honom att begifva sig till trakten af Camden Town. Han åkte dit från hamnen, skickade bort vagnen och gick till fots vidare framåt New Road. Han var ej rätt väl bekant med denna del af London, och under det han gick med raska steg, irrade hans tankar alit längre och längre bort från hans närmaste omgifning. Hans minne hade, lifvadt af hoppet om att nu snart få återse sin syster, ätervändt till den afton då han sista gången hade lea. nat henne och till fots begifvit sig bort från hennes hem. Den förtrollning som under denna flydda tid med en så underbar makt hade gifvit honom, hade inga sednare tilldragelser förmått förjaga. Den gestalt som fängslat honom på den ödsliga promenaden vid Aldborough hade oupphörligt åter framstått för hans själ ute på det ödsliga hafvet. Den qvinna som, liksom i en dröm, hade följt honom till hars systers dörr, hade ifven sedan följt honom — tanke af hans tonke, själ af hans själ — till hans skeppsdäck. Under stormen, liksom under lugnet på resan bort, under stormen, liksom under lugnet på hemfärden, hade hon varit med honom. Och nu midt under sorlet och menniskohvimlet på Londons gator var hon med honom. Han visste hvad den första frågan skulle vara, sedan han hade helsat på sin syster och hennes små gossar. Jag skall försöks tt tala om något annat; tänkte han; men då Lizzie och jag komma på tu man hand, så skola de orden tränga sig fram öfver mina läppar, med eller mot min vilja. Tvånget af att stanna, medan en hop packvagnar passerade en tvärgata, innan han kunde komma fram, väckte honom ur sina tankar. Han såg sig omkring, för ett ögonblick helt villrådig. Gatan var honom obekant; han hade gått vilse. (Foris.)