SKOLLEL läCHal, CJ vVYIC fälla PpEISUntil, fa fatt kunde komma aut döma i samma sak, hvaruti han förut yttrat sig, så vore ju kronofogden . klippt och skuren dertill. Yrkade återremiss, om ock blott för att protestera och visa, att ej , ståndet likgiltigt och med tystnad erkänner nu gällande lag i; Dr Falk hade ej funnit denna utgång oväntad. Delade i all föregående talares mening, men ansåg t att kontrahenterna sjelfva , finge afgifva bevis öfver hinderslöshet och deransvara. Eller vunnes mera trygghet genom en annons i tidningar. som kanske ej Jäsas af i dem den rörde? Ånsåg af stor vigt att få ett lagstadgande rörande alvittring. Yrkade afslag eller åtminstone å:errem : Prosten Enren redogjorde för de skäl som grundat utskottets beslut, hvaråt talaren önskade bifall. Det vore ej godt att pröfningen toges ; från presterskapet och flyttades på domaren; han ser ej kyrkoboken, utan må inda sig till presten för att få upplysningar. Om kontrahenterna finge utfärda intyg, kunde hända att presten ansåg all pröfning öfverfiödig, hvilket borde förebyggas. Utskottets yttrande om afvittring kunde j väl haft annan form, men bouppteckning borde I vara tillräcklig afvittring för prestmannen. ; Dr Sandverg, Olögenheten att från annat håll skaffa intyg om hinderslöshet vore så stor, att prest cj borde derifrån befrias. Målen tro santingen sådana att blott presten kan derom upplysa (t. ex. laga ålder, slägtskap), eller sådana j deruti ennan person kan upplysa. Afvittringen är en borgerlig fråga, hvarom 12 kap. G. B. och K. F. O. 1818 lemna noggrann föreskrift. D två fall för hvilka strafflagen stadgar afvättnirg ro: om prest viger utan laga skäl, eller om hau :viger sådana personer, hvilkas äktenskap måste återgå, med kännedom om sådant förhållande. Jetta kan väl endast ske för förbjudna slägtled, och detta tillhör presten sjelf att pröfva; om han då öfverträder lagen, må han stå sitt kast. Yrkade bifall, emedan presterskapet skulle understödja bemödandet att emancipera äkten:ka pet til borgerlig myndighet, genom att undandraga sig denna pröfning Dr Faiks mening hade ej varit att befria prest från hvad denna kunde göra, utan från ett obilligt ansvar. Protesterade mot utskottets beslut; utskottet lärer ändå ej göra några stora ändringar i strafHlagsförslaget. Intet förloras genou iss, t m förtjenade hvad här yurats vnnerliga uppmärksamhet. i tråm: Jäf kunde vara af två slag, antingen i afseende å förbjudna slägtled eter afvittrieg. I förra fallet har utskottet rätt att prölfningen bör tillhöra presten, som har kyrkoboken, der bevisen finnas om förbjudna led m. m., och som måste uttala följlen af hvad i kyrkoboken finns intaget. Uppstår tv kontrahenterna och presten, är det do afgör. Derför bör ej pröfningsrätt t löshet lemnas åt domaren, ty då skulle ena instansen försvinna och domaren bli jäfvig. I fråga om afvittring deremot är presten ofta osäker. Han får papper, som skola förvaras hos domaren celler kontrahenterna. Han har ingen skyldighet att granska instrumentet och tördelningen, utan det är honom neg att instrumentet finns och är i formelt hänseende riktigt, rörande underskrifter och dylikt. I detta afscende har således doktor Talks motirn alla skäl för sig. Det är ock ett fel i betänkandet att båda motionerna blifvit hopförda, iroligen uppkommet deraf att doktor Falks utgjorde ett amendement till kyrkoherden Wennerströms. Som det nu ir, måste utskottets resultat godkt ligt vore om doktor Falks moti ånyo. ÖOnskade att ståndet ville tets beslut bero Doktor Sandön fann i detta yttrande nytt skäl för återremiss. Votering begärdes, då utskottets betänkande (att motionerna ej måtte till någon åtgärd föranleda) bifells med 21 röster mot W. — Häremot reserverade sig kyrkoherden Wennerstr m. Första punkien af statsutskott:ts utlåtande nr 22, anyårnde rik gäldskontor.ts förv Uning sedan förlid a riksdag, lades till handlingarne. Vid föredrag ning af 2:dra mom., angående un-kafning af medel till jernvägsb.ggnaderna, anhöll Riksarkivarien Nordström att någon af ståndets ledamöter, som deltagit i utskottets förelag, ville utveckla anledningarne dertill, hvarefter talaren ville vidare yttra sig i ämnet. Doktor Sandberg och kyrkoherden Oiterst funno båda i revisorernas berättelse och utskottets utlåtande grund nog för det resultat, hvartill utskottet kommit. Doktor Teilbum ansåg riksarkivariens uppmaning något ovanlig: den tycktes gå ut på att han ej vore nöjd med utskottets yttrande, och innefatta att utskottet borit pröfva bäde revisorernas anmärkningar och fullmäktiges svar, hvilket likväl vore onödigt, då fråga ej vore om något nytt lån, då visserligen sättet och vilkoren för dess upptagande borde granskas. Dertill biefve nog tillfälle längre fram. Tal lade vigt på, att ingen teoretisk undersökning vore af nöden om tjenligheten af lån eler ej, ete. Frågan vore: om, sedan ständerna beslutat lånet och bestämt gränsen för fullmäktiges verksamhet, dessa följt gifna föreskrifter eller icke. Utskottet anser nu att fullmäktige, ehuru de för öfrigt visat allt nit och omtanka, ej alldeles följt sina instruktioner, genom att upptaga lån mot icke räntebärande obligationer. Detta hade utskottet ansett sig skyldigt yttra: egna omdömen om det öfriga behöfdes ej. Talaren anhöll derföre att ståndet ville hålla sig till denna sak, eljest blefve diskussionen troligen så vidlyfug att man hunne tröttna innan den toge slut Riksarkivarien Nargström tillbakavisade hvad doktor Tellbom utstakat in gräns för d sionen. Talaren hade ej varit i Sverge då afgjordes, kunde således ställa sig bakom kanonerna och söga: non mea culpa, men fann detta ovärdigt då han delade fullmäktiges mening. Såsom skäl till klander hade anförts, att fullmäkiige öfverskridit sina instruktioner, och beviset derför vore att r ande obligationer bordt. utgifvas, men att sådant icke skett. Den som sagt detta, förstod ej hvad premielån är. I ett premielån finnes både kapital och ränta lika väl som i ett vanligt annuitetslån. Aut ej alla omständigheter äro lika, är klart, men både kapital och ränta finnes på hvarje obligation. Skilnaden ir, :tt då räntan i annuitetslån fördelas i lika portioner för hvarje år, delas den i premielånet i olika portioner, och att stor olikhet i fördelningen kan uppstå, ändrar ej det väsendtliga i saken. Resnltatet blir att kapitalet finns i en premieobligation likasom iannui bligationen, jemte ränta, eburu denna kan bli liten tör några, stor för andra. dan har sagt att fullmäktige ridit instruktionen (att upptaga län på Läkor), och likväl vore det bevisadt att man vunnit 847.000 rår genom konverteringen. Detta vore ett skäl att tro, det follmäktige just på detta sätt ansett sig handla enligt instruktionen. At saken nu ses på annat sätt, kan ingen dödlig hjelpa; talaren ville dock tiilbakavisa anmärkningen att de öfverskridit instroktionen. Jag mnödgas, yttrade talaren, blifva vidlyftig och anställa en teoretisk under ning, trots doktor Teliboros ö Hamburg och flera andra ty premiclän, utan att lik nses ha dåliga affårer. Den, som söker rämepapper, spekulerar ej hausse och b utan vill blott ha ränta. ve til var annuttelspap alera ders Sverge har minst 100 millioner i sådana i å tyska fondmarkn den, deua är låta vid utskot