Aftonbladet – 9 januari 1863, sida 2

på kärrans sittplats för sin reskamrat. Rysande i den kyliga morgonen väntade Magdalen medan anordningarne för resan gjordes, utan något annat medvetande ar sin tillvaro än mycken förvirring i sin tankekraft och en slö domning i sina känslor. Nattens förfärande tilldragelser sammansmälte underligt och plågsamt med de simpla, alldagliga händelser hon såg framför sina ögon på gården. Med samma förskräckelse, som hon under natien erfarit, spratt hon till då gamle Muzey återkom för att säga henne att allt var färdigt för resan. Hon darrade af nervös oro då veteranen för sista gången kastade en öfverseende blick på henne och gaf henne en kyss på kinden vid afskedet. — Följande minni märkte hon alt han hjelpte henne upp i sdonet och klappade henne på gen. Nästa ögonblick hörde hon honom förtroligt hviska i hennes öra, att sittande eller stående var hon ändå alltid rak som ett ljus. Derefter blef en paus, hvarunder ingenting blef sagdt eller ejordt och derpå tog kusken tömmarne och satte sig upp bredvid henne. Hon bjöd till art sansa sig, och såg sig tilbaka. Det siste hou kunde skönja vid S:t Crux var gamle Mazey, som stod qvar på gården och rankade på hufvudet, medan hans lika oordentliga ceällskapsbröder, hundarna, höllo tackten med sina svansar. De sista ord som hon hörde, voro veteranens afskedshyllning till hennes behag: töld eller icke?, sade gubben won i alla fall en öfver höfDet är stor skada. Ja, Slut på sju