Aftonbladet – 8 januari 1863, sida 2

jsteg nalkades stolen och grep heone omkring handleden. Jag är skrämd mr Mazey, jag är grufligt skrämd. Skulle jag göra dig illa? upprepade veteranen. Nej jag tycker alltför mycket om dig, till stor skam för mig, jag gamle narr, I för att kunna göra dig illa: Öm-jag. nu släpper din arm, vill du då gå ordentligt framför mig, så att jag hela vägen kan se die? Vill du lofva att vara en beskedlig flicka och gå rakt upp till ditt eget rum ? Magdalen gaf det begärda löftet, gaf det med ev häftigt begär att åter snart befinna g:g inne uli sitt ensliga rum. Hon steg upp och ville taga ljuset från byrån, men gubben Mazey var henne för slug. Låt: bli ljuset? sade han och blinkade illparigt glömsk af den värdighet som tillkom hans ansvarsfulla ställning. Du är litet qvickare på fötterna än hvad jag är def, min rös, och du skulle lätt kunna lemna mig qvar i mörkr om inte jag sjelf bär ljuset. De återvände till den bebodda dele: huset. Raglande efter Magdalen med kelkorgen i sin ena hand och Jjusstr den andra, gjorde gamle Mazey unde vägen genom bankettsalen och uj hennes kammerdörr sorgefalla jem mellan hennes yttre menniska, hvilken som ett ljus, och hennes inre, hvilken v och vanskaplig som synden. Anlä hennes dörr nekade han bestämdt att gr henne ljuset innan han först hade seit hen: gå ih i rummet. Sedan det fordrade vilkoret blifvit uppfyldt, lemnade han ifrån sig ljuset med den ena handen oc: grep hälf tigt tag i kammarnyckeln med den andra, ryckte den ur låset inåt rummet öch till slöt hzstigt dörren om henne. Magdalen hörde honom småskratta ute i körridore högligen belåten med sig sjelf, under det h: