Aftonbladet – 5 januari 1863, sida 3

Skandinavisk julfest i Paris. Och då juldagen fullkomnad var, voro de alla endrägteligen tillsammans, skandinaverna i Paris. Vi hade hyrt en i alla afseenden ypperlig lokal vid rue Saint-Honor, och dit hade vi tagit med oss friska sinnen och allvarliga föresatser att fira en sann nordisk jultest. Vi blefvo våra föresatser trogna allt intill slutet. Det var på aftonen vid den tiden, då man i Paris intager sin middag, som vi satte oss ned att äta vår julgröt. Vi voro några och fyrtio män från de nordiska landen. Svenskarne voro de talrikaste; finnarne voro många; norrmännen hade icke fåtaligt infunnit sig; danskarne voro denna gång de svagagse till qvantiteten. Men vi voro icke skilda till nationalitet; vi voro alla ?skandinaver i Parie?. Den stora festsalen, der julbordet var dukadt med sin gran och öfriga julattributer, påminnande om fädernas sed, var också dekorerad med vapensköldar och fanor, och den outtröttlige konstnär, som redan så många gånger förut med sin talentfulla pensel bi dragit att lifva den nordiska andan ibland oss, hade också denna gång med kolossala hemlandsbilder prydt högtidsrummet. Vi skådade Brage den sidskäggige och Freyr med galten, som begge kommit att deltaga i vårt Jag. På en annen tafla hade konstnären trollat fram ett storartadt nordiskt grötfat, uppburet af trenne väldiga skandinaviska dryckeskärl, och omkring grötfatet grupperade sig bilder af de nordiska nationerna. Der dundrade fram gamla Sverge, ridande på en kanon från Finspong. Det var bestämdt den Engströmska kammarladdningen, den uppfinning som skall göra sin rund kring verlden. Och på kanonen stod ristadt: Kung Carl den unge bjelte. Bredvid Sverge satt en finngubbe, och han sjöng: Vårt land, vårt land! Men finnen hade, djerft nog, lagt nosgrimma på ett vidunder, som följde etter och för tillfället syntes mycket spakt, framhållande ett standar, på hvilket lästes: Landtdagen kommer att sammanträda den — — —; datum joch årtal kunde omöjligt upptäckas. På andra gidan om grötfatet satt med skeden färdig till attack vår vän Sörensen, hvilken hvilade sig i skuggan af ett väldigt bokträd och hade sin terrestra basis? placerad på Grundloven, ackompagnerad af den tappre landtsoldat?. Han bekymrade sig icke det minsta om att ett månghöfdadt och ännu mera mångarmadt odjur hade med sina klor fått tag uti en flik af hans ?Overfrack?. Bliekarne voro stadigt riktade på julgröten. I taflans medelpunkt, bakom grötfatet, kom Norge styrande för fulla segel och rände med förstälven af sin farkost rakt in i fatet, der skeden redan hade gjort ett inbugg. Island seglade efter på en humoristiskt sneglande klippfisk, och för att visa att äfven den landsmannen eger rätt att vara med om den skandinaviska välfägnaden, så hade han tagit Snorre Sturleson med sig. Ett nordiskt landskap omgaf det hela med tall och björk och höga berg och Islands geyser, och ur himlens hörn framtittade små julgrisar. Sedan den för aftonen utsedde presidenten, en svensk, i alla de närvarandes namn helsat alla närvarande välkomna och påmint om de pligter, som den nordiska julapptiten ålade sällskapet, skred man oförtöfvadt till den allvarigare delen af festen, det är till julgrötens intagande. Presidenten föreslog derefter en skål för Norden, dervid kommenterande den nyss beskrifna taflan och egnande några ord åt andemeningen af denna vår nordiska fest i främmande land. Den derpå följande skålen föreslogs af en I Borrman för det skandinaviska nordens tvenne konungar Carl den femtonde? och Frederik den syvende?. Såväl den ena som den andra af dessa skålar druckos med entusiasm och följdes af de mest nordiskt genomfriska hurrarop. Rue Saint Honort ska, kades i sina grundvalar, och det säges att man änga in i Tuileriernas allraheligaste börjat oroa sig öfver det hurradån, som hördes uppifrån nyssnämnde gata. Emellertid fortgick det stora måltidskalaset under fröjd och gamman, och ytterligare tal och skålar saknades ingalunda. Ibland annat drucko vi en skål för enförvandter och alla kära vänner i norden?; en annan för skandinaverna i Rom?, som kanske i samma ögonblick voro samlade och drucko vår skål; en skål för den nordiska konsten?, en för ?qvinnan i norden? och sedan många andra af allvarligt eller skämtsamt innehåll. — Den stora julgranen tyngde under en mängd julklappar, som vi redan länge med lystna blickar betraktat, och kom slutligen stunden, då dessa julklappar genom anställd lottning till de närvarande utdelades. Lotteribestyret oaf anledning till en vtterligare lifI