Aftonbladet – 5 januari 1863, sida 2

I kaniskt, liksom hon också gått i sömnen. Så skredo de efter hvarandra långsamt och tyst genon bankettsalen och salongen längs korridoren och uppför trappan. Hon följde honom till hans dörr. Han gick in och drog sakta igen den efter sig. Hon stannade och kastade en blick på Jyfteöngen. Den var skju en litet åt sidan så att dörren kunde ppnas. Hvem hade gjort det? Hon höll ram ljuset och såg nogare åt hufvudgärden med nyfikenhet och ovisshet. Bädden var tom. Denna upptäckt öfverraskade henne för elt ögonblick, men detta intryck försvann åter. Ehuru tydliga de slutledningar voro som borde dragas af detta förhållande, så drog hon dem dock ej. Hennes själ, som blott småningom återvann sina förmögenheter, var ännu bunden af de djupa intryck som den hade emottagit. Hennes själ följde amiralen in i hans rum, liksom hennes kropp hade följt honom genom bankettsalen. Hade han åter lagt sig till hvila? Sof han nu? Hon Jyssnade vid dörren. Ej ett ljud hördes inne i rummet. Hon rörde vid dörren, den var ej låst, hon öppnade den helt litet och lyssnade åter. Hennes öra uppfattade genast en sofvandes lugna, afmätta andetag. Han hade ej vaknat. Hon steg in i rummet, skuggade ljuset med handen, och närmade sg sängen för att se på honom. Drömmen var förbi; den gamle mannens sömn var djup och stilla — han rörde ej mera läpparne; den ena handen hvilade lugnt på täcket. Han låg med ansietet vändt åt högra sidan. Ett litet bord stod der så nära att han kunde nå det med handen. Fyra särskilda saker hade sin plats derpå: hans ljus, bans tändstickor, hans vanliga nattdryck af lemonad och den lilla nyckelkorgen. (Fat .)