Aftonbladet – 5 januari 1863, sida 2

Han gick henne förbi och stannade midt i rummet. Magdalen vågade närma sig honom nog för att höra att han mumlade afbrutna: meningar. Hon nalkades ännu mera och hörde tydligt sömngångaren uttala hennes aflidne mans namn. PNoel4, sade han med en drömmandes låga, entoniga röst. Min käre Noel, tag igen det. Natt och dag plågar det mig. Jag vet icke hvar jag säkert skall gömma det. Jag vet icke hvar jag skall lägga det. Tag igen det, Noel, tag igen det.? Medan han sade dessa ord gick han fram till det gamla skrifbordet. Han tog plats på en stol som stod framför det och leiade i korgen bland nycklarne. Med ljuset i handen följde Magdalen honom sakta, och stod väntande bakom hans stol. Han fick reda på nyckeln och öppnade skåpet. Utan ett ögonblicks tvekan arog han ut en låda, den andra i ordningen, i samma rad. Ett sammanviket bref var det enda som låg i denna låda. Han fattede det och lade det framför sig på bordet. Tag igen det, Noey? upprepade ban mekaniskt; tagigen et. Magdalen tittade öfver hans axcl och läste dessa ord skrifna med hennes mans handstil, högst upp på brefvet: Att behållas i eri eget förvar och öppnas vid min död endast oj er. Noel Vanstone. Hon såg tydligt dessa ord med amiralens nemn och adress der. under. Det vigtiga brefvet var då så nära henne att hon kunde nå det med handen. Den hemliga klansulensförvaringsplats var funnen. Hon tog ett steg framåt för alt smyga sig omkring hans stol och taga brefvet ifrån bordet. 1 samma ögonblick som hon rörde sig, grep ban det åter, tillslöt skåpet, steg upp och vände sis åt henne.