Aftonbladet – 3 januari 1863, sida 3

longedörren knackade hon på som vanligt. Men ingen svarade. Sedan hon åter knackat och ej beller nu fått något svar, beslöt hon att direkte stiga in i rummet, och då hon d t gjorde, möttes hon afen isande kall luft. Den stora skjutdörren på rummets öfra vägg var öppnad och den polarlika temperaturen från Benkylan? strömmade oförhindrad in i salongen. Hon stannade nära dörren, tveksam om hvad hon skulle taga sig till; utan tvifvel var det salongens ringklocka som hade ljudit. Hon dröjde ännu; ingen mennviska fanns i rummet, och hon såg forskande genom den öppna dörren midt framför sig, inåt den stora, ödsliga salen. Efter några minuters besinning fann hon det vara bäst att gå ner igen och afvakta en nu kallelse. Just då hon skulle vända sig om för att öppna dörren, såg hon sig händelsevis ännu en gång tillbaka och i samma stund såg hon ena dörr vid öfra ändan af bankettsalen, den som förde till det första of rummen i östra flygeln, långsarnt öppnas. En högväxt man kom ut derigenom, klädd i öfverrock och hatt och närmade sig med hastiga steg salongen. Hans ätl att gå, förrådde honom, medan han ännu var alltför långt borta, för att hon skulle kunnat igenkänna honom på utseendet. Innan gestalten hunnit halfvögs öfver salsgolfvet, såg Magdalen, att det var amiral Bartram. Amiralen såg icke blott missnöjd ut, utan derjemte i lika hög grad förvånad öfver att finna sin husjupgfra väntande på honom i salongen, Häftigt och misstänksamt trågade han hvad hon ville. Magdalen svarade att bon kommit, emedan han hade ringt. Hans ansigte ljusnade något vid denna förklaring.