Aftonbladet – 3 januari 1863, sida 3

——————Ö teen öppningen och stod så, ansigte mot ansigte med bankettsalens Nn? tliga äsyn. Månen skred just förbi södra sidan af boningshuset. Dess bleka strålar föllo in genom de närmaste fönsterna och sträckte sig långt framåt marmorgolfvet i salen. De svarta skuggorna af ornamenterna mellan hvarje fönster, omvexlande med månskenet, gjorde att detta framstod så mycket skarpare på stenarne. Längre bort vid rummets öfra sida sammansmälte allt i ett mystiskt mörker; taket kunde ej alls skönjas; den svarta, gapande spiseln, med sitt bildhuggeri ofvanföre, den långa raden bataljstyoken — allt försvann i nattens djup. Blott ett föremål var tydligt synligt, jemte de upplysta fönsterna och månskenet på stengollvet. Midt i den sista ljusstrimman reste sig trefoten högt på sina oformliga, svarta fötter lik ett vidunder, frammanadt till lifvet af månen — ett vidunder som steg upp ur månljuset, och högre upp sammansmilte med skuggorna. Nära och fjerran hördes intet ljud — allt låg stelnadt och dödt i kölden. Nattens ljufva ro var här blott fasa. Mörkrets djupa afg:under dolde tystpadens ännu cmätligare djup. Hon stod orörlig 1 dörröppningen och såg framför sig samt lyssnade med en ytterligt spänd uppmärksamhet. Hon såg efter något föremål som rörde sig, hon lyssnade efter något ljud — men allt förgäfves. En hestig, oupphörlig rysning genomilade henae från hufvud till Tet. vå detta fruktan eller var det af kölden? Blotta ovissheten härom återgaf henne sin besluteamhet. Nu, tänkte hon och tog ett steg genom Jörren, nu eller aldrig! ag skall räkna månstrimmorna tre gånger, sedan går ja senom salen.? (Forts,)