Aftonbladet – 3 januari 1863, sida 2

860 då samfundet för skön konst föreslog n ytterligare internationell exposition, skref irottningen, sin gemål ovetande, till lord sranville med begäran, tttdenne måtte göra lt sitt till för att besväret med detta nya öretag icke skulle drabba prins Albert. Ion insåg nemligen, att den man, som var weunes förnämsta stöd och som biträdde wenoe i det stora uppdrag hon af nationen rhäliit vore nödvändig för henne sjelf, henes barnför hennes land, för verlden, och ut man måste skona hans helsa. Några dagar efter det sammanträdet melan drottningen, prinsen och Wellington, ler der detta ännu debatterades, vägrade orins Albert bestämdt attemottaga den plats som erbjöds honom. ,4Mina bäste hertig, skref han, mitt beslut måste helt och hålet bero af den frågan huruvida de nya embetspligterna kunde vara ett hinder eller cke för de pligter, som äro förknippade med nin ställning såsom drottnivgens gemål. Denna ställning är af den mest egendomliga och ömtåliga art. Ehuru en qvinna på hronen finner för sig många olägenheter i mförelse med en konung, så kan hon dock fall bon är förmäld, och hennes man upplattar och fullgör sina pligter, å andra sidan ega ersättningar för dessa olägenheter, och längd n kommer -hecnes ställning i alse ende på verklig makt attha företrädet framför en konung. Men härtill fordras, att mannen heit oeh hållet grundar sin egen ställning på sin gemåls, att han försakar all makt för egen räkning, alt han undflyr all skrytsamhet, att han icke ikläder sig någon särskild ansvarighet inför folket, att han betraktar sin egen ställning såsom utgörande en del af drottningens, att han fylier alla de luckor, som drottningen till följd af sakens natur måste lemna i regentkallet, att han oaflåtligt och omsorgsfullt vakar öfver gila grenarne af det allmännas tjenst, så att han må kunna vara i stånd att råda drottningen och biträda henne i hvarje ögonblick i alla de åligganden, alla de mångfaldiga och sväårlösta frågor, som förekomma till hennes afgöronde; frågor, som än 10 af internationell och politisk, än af eocial och personlig natur. Hennes familjs naturliga öfverhufvud, föreståndare för hennes hus och förvaltare af hennes enskilda affärer, kronans enda förtroliga rådgifvare i politiska ärender, den enda sekreteraren i fråga om de meddelanden, som ega rum emellan suveränen och regeringens organer, är han utom allt detta drottningens gemål, de kungliga barnens förmyndare, drottningens handsekreterare och ständige minister. Huru skulle väl nu med en sådan ställning kunna förenas emottagandet af ledningen och förvaltningen af en bland de vigtigaste grenar af det allmännas tjenst och deu personliga ansvarighet, s.m dervid är fästad? Jag är öfvertygad om att jag efter att hafva emottogit uppdraget icke skulle vilja lemna arbetet åt andra och att jag skulle anse för min pligt att sjelf fullgöra mina åligganden. Men under det jag sålunda fullgjorde ett uppdrag, som hvarje högra officer med erfarenhet i militärärender skulle som jag tror bättre sköta än jag, blefve åligganden af den högsta vigt för suveränens nytta, åligganden, som ingen annan än jag kunde taga befattning med — försummade. Jag anser mig således böra uppgifva den smickrande tanken på att öfvertaga befälet öfver britiska armen. Times anser denna bok, som framställer prins Albert sådan han var, med denna klarseende klokhet och denna personliga sjelfförsakelse, som visar honom inför nationens ögon i en vigtig fråga ha egtmera politiskt förstånd än hertigen af Wellington, innebära en lysande hyllning, hemburen en förträfflig furste, och som mera hedrar hans minne än hundrade monumenter,