handla annorlunda En serligen varit ganska lätt fi anmäla myndigheternas slag, , samt utan vi-jet dare tillstyrka dess framläggande för rikets stän-jss der; och måhända hade också vid sådant för-1et hållande en stor del af klandret uteblifvit. Men bör det löggas finansministern till last, att han, till undvikande af en oriktig uppfattning rörande hans åsigter i vecklade dessa och klart anga å hvilken eljest förmodligen ansetts vara densamma som embetsverkens — samt öppet förk de att han endast med afseende på en särskild vigtig omständighet fann sig förhindrad att nuframj g ställa de reformförslag, som han eljest troddejd vara behöfliga? — jar Flera talare i borgareståndet hafva visserligen li ansett att de förestående underhandlingarne om I n en traktat, hvars vigt af alla blifvit medgifven, ib icke skulle utgöra hinder att äfven dessförinnan )k företaga en fullständig omarbetning af tulltaxan, In och en af dessa talare har till och med påstått, Ib att det vore mest diplomatiskt, om man härstä-1p des på förhand vidtoge de nedsättningar i tull-(s: en som Frankrike önskar, Med all aktIp ning för de diplomatiska insigterna hos dessatn talare, torde man dock ega skäl att betvifla lämp-1d ligheten af ett sådant förfarande, desto hellre H 1 FR ör AP som skett, De EE. FT t hade visJäf honom att cödast ih som (en föregående erfarenheten i sådant atseende är ingenting mindre än uppmuntrande. Såsom finans: inistern i sitt anförande till pro-b tokollet redan uppgilvit, har nemligen, på rikets In ständers begäran, 1857 blifvit åt franska fartygs beviljad fullkomlig jemlikhet med våra egna, la utan att dervid fistades förbehåll om reciproci-r tet; men när vi sedermera, angående en dylik! förmån för v.ra fartyg i Frankrike, framsiällt!e anspråk, hafva dessa framstallningar hittills lem) k nats utan afseende. På samma sätt har äfven ils likartade frågor Frankrikes svar utfallit till an-l1 dra nationer, t. ex. till Holland. Det torde såle-lt des verkligen vara rådligast att icke på törhard afhända sig alla de medel man ännn eger attjl genom eftergifter å sin sida äfven utverka dylika j1 ifrån Frankrikes, och att icke genom en alltför f stor ifver minska utsigterna att uppnå ett vig-s tigt, länge eftersträfvadt mål. I Man har äfven klagat öfver att de ifrågava ås rande underbandlingarne kommit att dröja allt-1y för länge, och det må gerna medgifvas vara ens ledsam omständighet att de icke kunnat bedrif-t vas fortare; men då det svårligen lärer kunna jf antagas, att regeringen haft någon strskild ön-1 skan att längre än behöfligt fördröja ärendet, .: torde väl äfven i fråga om tidpunktens lärhplig-1s i C 1 1 1 f v l f E r het den mest kompetente personens, nemligen utrikes statsministerns, omdöme i detta afseende icke böra frånkännas allt vitsord. Bland anmärkningawne mot finansministern förekommer vidare det påståendet, att om ej tullafgifterna nedsättas, skulle, tvärtemot det I trontalet gifna löftet, en förhöjning i skatterna komma att ega rum. Denna sats är visserligen ej ny, men oväntadt var det likvälatt höra densamma upprepad af en så upplyst talare i borgareståndet. Eller kan dens värde talaren — för att här nyttja ett exempel — ifall hans hushåll tillväxer och konsu mtionen af töllbeskattade etfekter i följd deraf ökas, eller om hans inkomster och förmögenhet (som man bör hoppas) tilltaga, hvarigenom äfven debetsedeln stiger, verkligen vilja anföra detta såsom bevis på nt skutte na bli t 1 8 1 törh jde? — Med skatternas ökning eller minskning bör väl rimligtvis ej förs anlt I än de särskilda afgifferras belopp, och dettajc c i E V E S a e får ej förblandas med summan af statsinkomsterna, hvilka, såsom vi med glädje sett här i landet, kunna till följd af samhällets utveckling vara i stark tillväct, fastin skattenfgifterna blifvit i nästan alla riktningar betydligen nedsatta Men hufvudpåstäendet, samma riktningen af fle ine i borgareståndet a nistern skulle hafva öfvergitvit sina förra liberala Ir grundsatser i handelslagstiftning; att han stan-!8g nat på halfva vägen; att ingenting väsentligt i; f 1 vensom den gemenbland anmärkningarR ra rd ut, att finansmi5 skett i fråga om tullveform sedan 1853; att i detta fall ikasom i flera andra man endast giort anlopp och sedan afstannat; samt att det att a urage hos. våra statsmän. — Det torde vara skäl att något närmare granska dessa anm kningar hvar för sig. Hvyarpå grundar man då först och främst på: ståendet, att finansministern öfvergifvit sina fordna grundsatser? Veier ad annat fak tum än att han nu i tullfr i kt sin åtgärd dertill, att myndigheternas förslag till detaljförändringar i taxan skulle till rikets ständer iv öfverlemnas. Detta har likväl skett, icke derfire att han ansåg en större reförm vara obehöflig, utan derföre att med uppskofvet afsågs att vinna äfven ett annat vigtigt ändamål. Inför en opar-T tisk domare lärer väl detta fiktum emellertid icke vara tillräckligt för att ådagalägga det förmenta ombytet af. grundsatser; och för att få någon ytterligare grund för sitt pästående har man derföre oc måst antaga aut det uppgifna skälet blow vore en förevändning och att den sannskyldiga orsaken till uppskofvet med reformen skalle vara hågot helt anvat eller just det, som man först dock borde bevisa, nemligen ombytta åsi ter och deraf följande obenägenhet mot all vidar Stt sådant antagande syikvä s. sagdt, alltför djerfi gad att förutsä ghe ven om man ogillar de yttrade åsigterna, hvarvid likväl borde ta as i betraktande att i detta fall — som dock utgör hufvudpunkten i hela skrifvelsen — hela konseljen delaile finansministerns mening. Hvad beträftar påståendet, att ingenting vä d sentligt blifvit vidgjordt i tull-lagstiftningen :n sedan 18653, så khan detta lätt kontrolleras aj) handlingarne, och det: torde vara nog att i så-n dant afseende hänvisa till komiterades arbete ,h 1856 samt K. M:ts proposition och rikets stän ! ders beslut i ämnet vid derpå följande riksdag. ; 0 Hvarifrån härledde sig för öfrigt det häftiga, ej!t ännu afstannade ropet mot den nuvarande finansn minis hans, såsom det hette, öfverdrifna , I och bes sa framskyndande på frihandelsje banan? IK Man har äfven sagt, att vanligen skedde här, a i landet blott ett anlopp, och sedan fick allt. e hvila och förblifva vid det gamla, hvarvid åbe-!n ropats såsom exempel, förutom tullfrågan, skatweregleringen, skogslagstiftningen och finanskomij 3 1ens arbeten. is Huru det förhåller sig med tullfrågan har I redan till en del blifvit visadt, och skall ytter h ligare komma att vidröras. Hvad den så kallade 8 skatteregleringen be Ne es dock påståenvet, att denna . propositioner, det ännu besynnerligare, då ir n fråga, efter tre s sumt lika många rikets ständers beslut i ämnet, 5 blifvit, m det vill synas, till landets belåa tenhet afslutad genom förordningarne den 11 Maj 1855. IS Vidkommande åter skogslagstiftningen, så är det visserligen sannt, att depna vigtiga angelä genhet ännn ir fuls ndigt ordnad, men hvad f som dervil butvit tillgjordt, och att detta ej är skilda k : x p SM obetydligt, kan man änna al skogsstyrelsens i : ämnet ifna berättelse hvarom allmänheten hb haft tillfälle taga kännedom. — Särskildt må nämnas, att den vigtiga frågan om undervisning å i skogsskötseln blifvit reglerad, och att fem nya h skogsskolor i mhet, äfvensom att f, Ci 1 i full ver RA till flerahanda stadgar, förordningar och d instruktioner i dessa ämnen blifvit af den nya fi