Aftonbladet – 29 december 1863, sida 2

STOCKHOLM den 29 Dec. Bref från Köpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) . Köpenhamn den 22 December, Jag berättade sist, att man både i landsthinget och folkethinget försökt förmä regeringen att uttala sig om rikets politiska ställning eller åtminstone om den närmaste framtiden, men att regeringen sköt från sig alla förhandlingar härom. På de sista dagarne har ett nytt försök blifvit gjordt ilandsthinget ait gå regeringen allvarsamt på lifvet, och härom måste jag lemna er någon underrättelse. När riksdagen med blödande bjerta år 1855 samtyckte till att Danmarks rikes grundlag skulle inskränkas till att gälla konungarikets särskilda angelägenheter, inledde den detta sitt beslut med yttrandet, att det måtte anses följa af sig sjelf att den ifrågavarande inskränkningen blott skulle gälla så länge som helstatsförfattningen bibehölls i erkänd kraft och verkan. Detta yttrande blef ej upptaget såsom en del af beslutet om Stundlägsinskränbningen, det var blott riksdagens sista ord innan den tog afsked af helstatsangelägenheterna. Stor meningsskiljaktighet har rådt om dessa ord; Lehmann var en af dem, som ifrigast kämpade för att de skulle uttalas; några ha i dem sett en borgen för att vi skulle vända tillbaka till grundlagen i dess fulla kraft, om helstatsförfattningen någonsin blefve våldsamt omstörtad, andra ha betraktat dem blott såsom ett intet, eller på sin höjd såsom enutväg för riksdagen attofficielt kontrollera helstatsförfattningens bestånd. Balthazar Cristensen, hvilken egentligen ej hör till dem, som tro såsom på en politisk nödvändighet, att vi för ögonblicket böra bevara helstatsförfattningen såsom det säkraste politiska band mellan konungariket och Sle vig, har nu, jemte fyra andra, vid finanslagens tredje behandling i folkethinget framställt ett ändringsförslag, som går ut på att riksdagen, utan afseende å ofvannämnda förbehåll? om att grundlagen skulle träda i kraft igen när helstatsför:attningen ej längre var gällande, skulle antaga finanslagen, Då man läser detta förslag, uppfattar man med logisk nödvändighet dess mening så, att helstatsförfattningen icke längre skulle vara i erkänd verksamhet. Man kan väl tänka om helstatsförfattningens goda eller däliga beskaffenhet hvad man vill, men visst är, att de flesta da.xska politici samt först och främst regeringen med all gevalt söka bibehålla den, just för det den är det första och enda statsbandet mellan konungariket och Slesvig, och den allena. Det kan såled:8 ingalunda gå an att uttrycka något slags tvifvel om denna förlattnings bestånd, likasom det icke heller går an att till en inanslag anknyta dylika politiska yttranden. Balthåzar Christensen och deltagarne i hans förslag förnekade att ha velat uttala något sådant tvifvel; de påstodo att de blott velat påminna om att faran kunde stå för dörren, le ville varna ministåren, och de ville framör allt uppmana henne att yttra sig. Misspelåtenheten öfver att ha arbetat en hel sesion tillsammans, utan att ha hört ett yttande af regeringen om rikets vigtigaste förvållanden, och detta på en tid, sow var mera llvarsam än någonsin, hade emellertid åvä;abragt en viss benägenhet för Christensens örslag; i alla fall kunde någon fara vara ör handen, att man skulle afbryta finansagens tredje behandling och tillsätta ett ut kott. Regeringen förklarade bestämdt att on ej skulle emottaga en finanslag med eti ådant tillägg, hon bestred riksdagens rätighet att tala om rikets yttre politik och ramhöll isynnerhet det beklagliga uti att ett