Aftonbladet – 27 december 1862, sida 3

7 0 KUR NR AS SR a wa 2 Så borde tvenne banor byggas, en rakt till Upsala öster om rea rden och en öfver Stäket till Köping — Hult-vägen, såsom justitie-statsministern föreslagit. Önskade att inga sådana beslut måtte vid denna riksdag fattas, som skulle hindra verkställandet i framtiden af denna plan. För öfrigt förordade talaren sammenbindningsbanan genom Stockholm. Hr Ditzinger trodde att man fästat sig för mycket vid namnet Norra stambanan. Jernvägen är dock hufvudsaken, liksom det gagn den gör, namnet en bisak. Talaren ville öppet erkänna att han såge saken från synpunkten af hufvudstadens intresse — elt intresse, som han trodde så vigtigt som något annat. Med dess intresse vore förenligt att komma i beröring med denna stads naturliga handelsområde, som just vore de trakter, genom hvilka den af K. M. föreslagna jernvägen komme att gå. Att till hvarje stad bygga en jernväg kortaste vägen vore ej möjligt, men att genom densamma närma sig s många at de vigtigaste som möjligt samt sätta så många vigtiga orter som möjligt i förbindelse med vägens ändpunkt vid hafvet, detta vore uppgiften. Denna uppfylldes genom ifrågavarande förslag. Jernvägen närmade sig på lika afstånd Westerås och Upsala samt förkortade vägen till Sala, hvilken stad alla vore ense om att jernvägen borde beröra. Man har sagt att kostnaden för gods och passagerare från Upsala till Stockholm blefve derigenom dyrare, och detta kunde icke bestridas; men drages vägen öfver Upsala, så fördyrades i ofantligt mycket högre grad godsoch passagerarefrakten för Westeråsboerna. Angående sammanbindningsbanan genom Stockholm hade talaren ännu ej stadgat sitt omdöme. Såg ej ännu om olägenheterna eller fördelarne vore större. Vore dock i allmänhet benägen för denna bana och trodde ej att man borde de nej för den. Man hade cså mycket talat om de stora kostnaderna. Men man är ju ense om att en tunnel bör sprängas genom södra bergen till jernvågen, då cn bangård så långt bort på söder som den nuvarande alltid måste anses olämplig. Nå väl, denna skulle komma an kosta omkring 900,000 rdr. Dertill måste ju ett bangård å norr inrättas. Drar man då från sammanlagda kostnaderna för dessa ifrån den å förslaget för hela sammanbindningsbanan upptagna summa, torde det visa sig att kostnaden för sjelfva sammanbindningen alldeles icke är så betydlig. Hr Witt framhöll i ett varmt föredrag vigten af nordvestra banan. Närmare skulle Norge och Sverge derigerom blifva förenade än genom alla traktater och unionsfördrag. Lättade kommnnikat:oner förbrödra folken Norska nationen har begärt att vi skola gå dem till mötes med en bana. Skulle vi ej villfara denna önskan? Afven gagnet i industrielt och kommersielt hänseende blefve ganska stort, i hvilket afseende taaren instämde uti hvad förut blifvit yttradt i afszende på denna bana. Störst vore dock italarens ögon den politiska fördelen. Påminde om huru oändligt mycket godt de lättade förbindelserna gjort i afseende å sinnesstämningen på ömse sidor om Sundet. Hr Lallerstedi: En talare på första bänken har yttrat något, som syftade derpå, att om vi icke vore ruinerade. vi dock skulle vara på vä till rain. Den tid är lyckligtvis redan förbi, d man med sådana ord kunde åstadkomma någon verkan; de finna icke vidare någon genklang inom detta stånd Ingen beklagar numera den skyndsamhet, hvarmed våra jernvägsarbeten blifvit bedrifna; knappast de som för icke så länge gedan höllo mest igen. Den hetsiga ifver, hvarom man talar, har fastheldre varit en lycklig patriotisk stämning, för hvilken vi ej behöfva att skämmas. Mean upplyser oss att jernvägsförslagen vid våra riksdagar icke gå längre tillbaka än till 1848, och vill Md RSA af ER a jernvägar ådagalägga att vi gått hetsigt tillväga. Men hutudent var förhållandet vid den tiden i andra länder? Frankrike egde då ganska få jernvägar. Tyskland egde säl flera, men ändock betydligt mot hvad det nu eger. För blott ett r år sedan hade hela mellersta och geödra Itaien nästan inga jernvägar och nu färdas man på sådana vägar från Turin ända till Ancona och från Rom till Neapel, att icke tala om den mängd af banor som i denna del af Nalien äro under anläggning. I stället för atttala om hetsi feber borde man tacka Gud för det att Sverge vi jernvägsanläggningarne något så när följt med andra länder. De låter sig icke göra att med exempel från utlandet bevisa olimplighetenderaf att i vårt land stambanorna blifvit anlagda statens bekostnad. Man framhaller att i Frankrike en stor del af jernvägarna äro bygda afenskildta bolag, och tror sig bevisa något genom att anföra nakna siffror. Men man tyckes icke känna förhållandet med de franska jernvägarne. Staten har der upplåtit anläggningen åt gynnade bolag, och dessa hafva på förhand af staten erhållit ofantliga summor i understöd äfven för jernvögar, som man visste skulle lemna en ganska stor afkastning, och det har händt att, när bolagen missräknat sig, staten genom nya uppoffringar löst till sig halffärdiga vägar, som den med ytterligare understöd lemnat ät nya bolag; hvilka skamliga inflytelser på alla håll som dervid gjort sig gällande, är allmänt bekant; de hafva stundom föranledt skandalösa rättegångar. År det ett sådant system, som man nu ös oss vill införa? Man har hemtat exempel äfven från Tyskland. Jag är i tillfälle att uppgifva verkliga förhållandet i den tyska kejsarstaten. För icke många år sedan egde österrikiska staten vinstgifvande jernvägar till betydliga sträckor, men måste för penningbetryck och följaktligen till underpris öfverlåta dem till utländska ban. kirer, som derpå gjorde cn lysande affär. Månne detta var någon lycka för Österrike? Helt nybgen har italienska regeringen, det är sannt, lemnat betydliga jernvägsanläggningar i erskiltas händer: Dervid gick så tull att italienska ; regeringen afslutade kontrakt med en f. d. finans. minister, som, efter hvad tidningarne uppgifvit, med en vinst af åtskilliga millioner öfverlät verkställigheten på ew engelsk bolag, som, sedan det skördat millioner, lemnade verkställigheten åt ett annat bolag o.s. v. Ligger härutinågonting som kan gör. oss ångerköpta? Nej! Sverge har handlat klokast, då det för egen räkning I anlagt stambanorna, hvarigenom de, andra förI delar oberäknade, blifvit bättre och billigare anI lagda än de eljest skulle blifvit. Man kan väl ) säga att stambanorna hade bordt byggas af en, skilda bolag, och jag vill för ett ögonblick antaga att men, efter det olyckliga försöket med Köpivg Hult-banan, upplåtit anläggningen af de nu beslutade stambanorna åt enskilda bolag. Jag antager att den värde talaren menar inhemska botag och frågar honom hvarifrån de skulle tagit penningarne? Jo, naturligtvis i utlandet, ty för den inhemska industrien behöfvas mer än väl alla inom landet tillgängliga . kapitaler. Månne enskildta bolag kunnat i utlandet få penfr på billigäre vilkor än staten. Ingalunda. e hade fått nöja sig med vida sämre vilkor än staten och redan derigenom hade landet genast jort en stor förlust. Svenska krediten i utlandet hade blifvit beroende af det sätt, hvarpå sådana bolag der fullgjort sina förbindelser. Vi hafva sett huru ett jernvögsbolag skött sina affärer och hvad inflytande det mntöfvat på vår kredit i England. Derest icke svenska staten själf anlagt stambanorna, utan lemnat dem åt enskilda bolag, så skulle dessa kanske alldeles hafva förstört vår utländska kredit. Den är nu